Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Lotten von Kræmer. Av John Landquist - II. Lotten von Kræmer och Sten Johan Stenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lotten von kræmer
377
You my love is mitt innersta jags sätt att
vara till; en visshet som aldrig kan förgå, med
mindre jag själv tillintetgöres; och fast you
själv sagt mig att ett liknande liv hos you är
slocknat, har långsamt tynat och dött, kan
aldrig jag i mitt liv upptaga den tanken
annorlunda än som en hösttanke, icke en tanke på
verklig död och förintelse. Vi båda ha skapat
ett förhållande som levande förnummits av oss
bägge — jag skulle vilja kalla det Guds
handling i oss och att någon av oss därtill skulle
kunna förhålla sig rent likgiltig, som till
någonting som ej mera existerar, är och blir för mig
otänkbart. Och jag är viss på att det är
omöjligt, såväl för you som för mig. En stjärna
kan gå i moln, tillfälligt skymmas, vara liksom
slocknad, men, ögonblick givas då hon åter
skall visa sig — om en bild här kan tolka min
mening i någon mån.
Det är ej blott njutning och smärta en
sådan kärlek eller visshet innebär — intet ord
finns för dess karakterisering om icke evigt liv.
Det är Guds viljeliv upptaget i yours och
mitt.
God bless you!
På senare år synes även dr Stenbergs
uppfattning av bägges förhållande ha
undergått en förändring, som icke helt
och hållet överensstämmer med det
förlopp man finner i breven. Han tyckes
ha känt saknad över förbindelsens
upplösning, och för hans medvetande synes
Lotten von Kræmers olyckliga intresse
för litteraturen ha tagit allt fastare
gestalt som den huvudsakliga orsaken
därtill. Justitierådet Knut Olivecrona, den
framstående rättslärde, hans vän och
testamentsexekutör, ger nämligen om en
sådan Stenbergs uppfattning följande
märkliga meddelande i ett brev (5. 1.
1889) han vid återlämnandet av Lotten
von Kræmers brev till den avlidne
sänder henne:
Den pietet varmed Stenberg intill sin död
gömt och bevarat allt som utgått från frökens
hand, bevisar de ömma känslor han städse hyst
för fröken. Jag hörde honom under förtroliga
samtal, flere gånger djupt beklaga att Fröken
icke -vetat följa hans räd, varigenom bådas lycka
kunnat stadfästas. Han ansåg att ett oblitt
öde fört Fröken på en farlig litterär avväg,
varifrån han ville hejda Fröken. Och då Fröken
icke ville lyssna till hans varningar och råd —
reste sig hans naturliga stolthet upp emot de
ömma känslorna och han förblev till sin olycka
— och jag tror även till Frökens — en
enstöring, som i sitt inre begrov spillrorna av sin
ungdoms och mannaålders varma kärlek.
Ganska ofta i mitt hem, där han fann mig omgiven
av maka och barn, prisade han min lycka; och
vemodigt tryckte han min hand med uttryck,
som vittnade om den saknad han kände, att
den äktenskapliga sällhet han hoppats finna
gått för honom förlorad.
Mot denna uppfattning stå fakta att
Stenberg i breven aldrig ställer någon
fordran att Lotten v. Kræmer skulle
upphöra med sin diktning, att han aldrig
besvarar hennes inviter, ej ens den där
hon antyder att hon skulle upphöra med
att skriva, om hon finge en plats i livet,,
samt att han tålmodigt under ett flertal
år kritiserat hennes manuskript. Att
Stenberg dock senare kunnat uttala sig som
hans vän anger, torde emellertid med
styrka visa, vilket djupt misshag han
redan från begynnelsen känt för sin
fästmös poesi eller dess offentliggörande.
Det kan möjligen vara så att
publikationen av hennes första dikthäfte
(1862)-omedelbart släckt hans böjelse och drivit
denne ömtålige man in i sitt skal,
varifrån sedermera inga böner och lockelser
under ett årtionde kunde driva honom ut
Detta är Lotten von Kræmers ganska
egendomliga öde. Barnslig, trofast,
högsint, kunde hon ej välja mer, sedan hon
en gång valt. Den man hon i sin ung
dom vak var för henne självklart hennes
enda möjlighet, den enda vägen ut till
livet. Under nära 18 år kämpade hon
med hans njugga väsen: allt tydligare
förgäves. Därefter blev drömmen och
dikten hennes enda möjliga ersättning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
