Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Tre dikter av Rabindranath Tagore. Bemyndigad översättning av Andrea Butenschön - Brahminen - Mötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRE DIKTER AV RABINDRANATH TAGORE
BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING AV ANDREA BUTENSCHÖN
BRAHMINEN
I skogssnåret, vid flodens västra
brädd, hade solen dalat.
De unga eremiterna hade fört
boskapen hem och sutto runt elden,
lyssnande till mästaren Gautama.
Då kom en främmande gosse,
hälsade honom med frukt och blommor
och bugande djupt mot hans fötter talade
han med fågellik stämma: »Herre, till
dig har jag kommit för att ledas in på
den högsta Sanningens väg. Satyakäma
heter jag.»
»Välsignelser nedkallar jag över ditt
huvud», sade mästaren. »Vilken kast
tillhör du, mitt barn? Blott brahminen
anstår det att eftersträva högsta visdom.»
»Mästare», svarade gossen, »ej vet
jag vilken kast jag tillhör. Jag vill gå
•och spörja min moder.»
Vid dessa ord tog Satyakäma avsked,
vadade genom den grunda strömmen och
vände åter till sin moders hydda, som
stod där den sandiga heden tog vid,
längst ner i den sovande byn.
Inne i rummet brann lampan matt,
och modern stod vid dörren i mörkret
och väntade på sonens hemkomst.
Hon slöt honom i sin famn, kysste
hans hår och sporde hur det gick med
ärendet till mästaren.
»Hur lyder väl min faders namn,
kära moder?» frågade gossen. »Det an
står blott brahminen att eftersträva
högsta visdom, så sade herren Gautama till
mig.»
Kvinnan sänkte ögonen och talade
i viskning. »I min ungdom var jag
fattig och hade många herrar. Till din
moder Jabäläs famn kom du, min
älskling, och hon hade ingen man.»
Solens tidiga strålar glimmade över
trädtopparna vid eremithyddan i skogen.
Med håret vått och tovigt efter
morgonens bad sutto lärjungarna framför
mästaren under det åldriga trädet.
Dit kom Satyakäma. Han bugade djupt
mot den vises fötter och stod helt stilla.
»Säg mig», sade den store läraren,
»vilken kast tillhör du?»
»Herre», svarade han, »jag vet det
icke. När jag frågade min moder, sade
hon: ’I min ungdom tjänade jag många
herrar. Till din moder Jabäläs famn
kom du, och hon hade ingen man.’»
Då hördes ett vredgat mummel, som
av bin störda i sin kupa; och lärjungarna
knotade högt över vanbördingens
skamlösa fräckhet.
Gautama, mästaren, reste sig upp,
sträckte ut sina armar, tryckte gossen
mot sitt bröst och sade: »Den bäste av
brahminer är du, mitt barn. Ty
sanningens ädlaste arv är ditt.»
MÖTET
I.
Upagupta, Buddhas lärjunge, låg
på marken och sov vid stadsmuren i
Mathura.
Släckta voro alla lampor i staden,
dörrar stängda, och på den dystra
augustihimlen gömde sig stjärnorna i moln.
Vems var väl foten, som pinglande
med ringar plötsligt rörde vid hans
bröst?
Han ryckte till och slog upp ögonen.
Då mötte det skarpa ljuset från kvinnans
lampa hans förlåtande blick.
Danserskan var det. Berusad av sin
egen ungdom, med tindrande juveler,
svept i mattblå mantel.
Hon sänkte lampan och såg det unga
ansiktet, skönt i sin stränghet.
»Tillgif, unge asket», sade kvinnan,
»och värdigas komma hem till mig. Den
dammiga marken är ej en bädd, som
anstår eder.»
»Gå vidare er väg, fagra kvinna»,
svarade asketen. »När tiden är mogen,
kommer jag.»
Den svarta natten visade plötsligt
tänder i en flammande blixt.
Långt borta bland molnen mullrade
åskan, och kvinnan darrade av fruktan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
