Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
385
pauline brunius som beatrice i mycket väsen för ingenting.
kamerabild av goodwin.
av det på en gång starkt sinnliga och starkt
religiösa, som finns hos tyrolarna. Det
talar om en ångest för de mäktiga krafter,
som kunna binda och plåga både kropp
och själ. Var titeln avskräckande eller
tilldragande? Lika väl som hyggligt folk
glädja sig åt att få se slagbjörnar och vilda
man-eater-tigrar i burar, så gladdes
beskedligt manfolk åt att få se ett riktigt livsfarligt
fruntimmer framföras i frihet. Däremot
häpnade nog lite var, då man fick veta,
att i fem akter utan dekorationsförändring
endast tre personer uppträdde. Men hustrun
— fru Brunius var en så mångsidig kvinna,
att hon höll en varm hela tiden.
Smugglaren, den fysiskt svage mannen — herr
Klintberg ber sin hustru göra sig till för
gränsjägaren och blir bönhörd över hövan.
Gränsjägaren faller som en sårad stenget ned i
avgrunden och lockas att i ett ögonblick
av svartsjuka stöta ned den man, som
började med denna circulus vitiosus. Fru
Brunius, som ibland var kanske en nyans
för teaterdemonisk, visade emellertid med
fin konst hur begäret som lågan i torrt
virke slog ut i en storartad eldsvåda, och
herr Svennberg — gränsjägaren, ehuru något
för litet ung, återgav rörande hur den
hederliga själen vred sig i ångest, då han
mer och mer trasslade in sig i snarorna.
Det kan sättas ifråga, om ej i alla fall
herr Gunnar Klintberg, som skapat en
överlägset formad karakteristisk figur av en
sjuklig, kroppsligt och andligt degenererad, ej
tog första priset med sin underklasstyp, hes
och snuskig och med nervösa idiotskratt.
Synd föder synd, var väl skådespelets
mening. Det är visserligen sant, att
eremiten i sin bergshåla kan ensam synda
genom otålighet, vrede och misstro mot
Gud, men nog blir det mera animerat och
komplicerat med två, och ännu mer då en
tredje blandar sig i det hela, så att en
tämligen oharmonisk treklang tillkommer.
25—Ord och Bild, 25:1 årç.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
