Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin - Två dikter. Av Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
389
jag själv har är jag belåten att få se hur
det såg ut i Holmbergska bokhandeln, och
scenen på Huvudsta gård hade liksom en
fläkt från den stora revolutionen. Det är
med Gustaf III:s lust för dramatiska
entreer och supriser ej alldeles omöjligt med
ett sådant besök i vilddjurets håla.
Drottning Sofia Magdalena spelades av fru Anna
Lisa Fröberg, som hade gjort en präktig
karaktärstyp av den indolenta, vackra
drottningen. Det höga äkta paret skiljer sig
från andra Strindbergspar genom att de
räcka varandra handen efter sista repliken.
Samspelet var gott, och om även de
övriga rollerna ej voro mycket märkvärdigt
utförda, så voro dock sådana roller som
Pechlin av Ståhl, bonden Olof Olsson av
Rune Carlsten och även ett par andra
ganska välgjorda. Armfelt, herr Einar
Fröberg, skulle vara den oförskämde
charmeuren. Han blev bara oförskämd och
det på ett visserligen strindbergskt men
alldeles ogustavianskt sätt. Strindberg själv lär
ha önskat att Oscar Baeckström skulle spela
Schröderheim. Men den store komikern
fick nogsamt erfara, hur svårt det är att
få människor att låta bli att skratta, då
man en gång fått dem riktigt i gång. Han
behövde knappast visa sitt sorgsna och
rödbrusiga ansikte förrän man skrattade,
och det fnissades nästan överallt under det
han berättade sin förtvivlan. Intima
Teatern har genom den ovanliga och ihållande
framgång Gustaf III haft visat, att miraklet
rune carlsten som olof olsson i
gustaf iii. pennteckning av
john ekman.
lever också i våra dagar. Om man under
den tid, då gamla Intima Teatern kväll
efter kväll, år efter år, försökte med nya
Strindbergspjäser, hade sagt, att det funnits
ett historiskt skådespel av honom, hittills
ospelat, som skulle fylla en större ehuru
också den en intim teater varje kväll en
hel vårtermin, hade man då icke talat om
tecken och under? Kanske detta faktum
nu gläder de båda stora svenskarna,
författaren och föremålet, i deras Elysée.
TVÅ DIKTER
Av GUSTAF ULLMAN
1.
Att offra allt man har att ge
mitt i sitt eget hjärtas ve
förutan hopp om tack och lön,
är gudstjänst, ödmjuk, stor och skön.
Att läka sår, en annan gav,
att smycka okänd hjältes grav,
att leda den, som väg ej vet,
är lust — för ädel mänsklighet.
2.
Hon var en krigares moder och sade:
»ni unga, som leva i världen så glade,
var är eder vän, var finnes min son?» —
För sorgen är glädjen — som hån.
»Han är mitt ibland oss, i tankar ömma,
vi dikta hans öde, — vi aldrig glömma,
hur käck han var, oss alla så kär!
O, moder, din son — är här.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
