- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugufemte årgången. 1916 /
445

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Norska gästspelet. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NORSKA GÄSTSPELET

45 1

som man aldrig glömmer. Den enkla
urkraften och redbarheten strömmade ut från
hans otympliga flodhästgestalt. Det måtte
vara nyttigt för en teater att ha en chef
som herr Halvdan Christensen, vilken till
den grad förstår de små rollernas betydelse.
Han kan säga till sina skådespelare: Själv
tar jag en obetydlig roll och försöker göra
av den vad jag kan. Det är helt enkelt
en ny klarhet han genom sitt spel som
Sannæs kastar över en viss sorts
ofinkänslighet uppifrån. Han påpekar däri på det
mest diskreta sätt vissa särskilt för den
humana känslan kränkande och smärtsamma
företeelser, och hans utbrott gent emot den
kvinna, som förolämpar honom och som han
älskar, gjordes med en sådan intensitet, att
den lilla scenen livligt uppskattades av
publiken. Så var det en typ till, som vi
sannerligen varken kunna eller vilja glömma bort. Då
herrarna vid andra aktens början högröstade
och varma samla sig kring det bord, där
man efter ett bruk, som i Norge förekom
till 70-talets slut, i ett bredvid matsalen
liggande rum dukat upp dessert, champagne
och efterrätt, lägrade sig Overtoldbetjänt
Pram med ett så suveränt lugn, med en
så olympisk stämning vid och över bordet,
att man genast kände sig stå inför något
stort. Helt säkert blev mången med mig
rörd vid tanken på hur verkligt trevligt
Pram hade det. Ett sus som av harpor i
luften tonade i hans huvud, pamparna hade
avlagt alla sorts förkrossande later för
dagen. Overtoldbetjänten hade formats av
den store komikern herr Hauk Aabel, en
herre som troligen vet att filosofer och
även naturvetenskapsmän anse att allt
kommit fram ur det flytande elementet, att
humor betyder vätska och att livets quinta
essentia utgöres av den klara droppe
humoristen kan destillera fram och i vilken
världen avspeglas så att vi se dess
hårdhet, kyla och grymhet i ton.

Alltigenom stilfullt spelades bergensaren
Ludvig Holbergs Den stundeslöse. Det är ej
bara lapparna som tänka: »Gud skapte ingen
hast». Långt nere på halvön och på bägge
sidor om Kölen, som strängt taget icke lär
finnas utan blott lär vara utmärkt genom
ett fredsmonument, anser man att »det
haster ikke» eller »det brådskar inte» eller
som det på senare tiden heter »här
brådskar ingen hast». Nå, den Apenniniska

HARALD STORMOEN. LITOGRAFI AV
HENRIK LUND.

halvön har ju också sitt festina lente.
Holberg har velat och även lyckats skildra
den otrevliga typ, som intet har att göra
men alltid har brått. Hela detta nära 200 år
gamla skådespel gjorde i norska
nationalteaterns framställning det allra behagligaste
intryck. Spelsätt, maskering, regi och ej
minst dekorationer och dräkter hade den
allra starkaste stil. Kanske är det ej
legitimt och »rätt» att njuta så mycket av
dessa kulturhistoriska synpunkter. Jag
erkänner att jag i detta fall, då det gäller
konst eller litteratur, icke är något estetiskt
dygdemönster, och jag kunde ej låta bli att
fröjda mig åt första och sista aktens inredning
och åt Erik Madsens af herr David Knudsen
karakteristiskt utbildade förvuxna och
borgerligt formade bokhållartyp mera än vad jag
oroade mig för om Leonard fick Leonora.

Må vara att ett skådespel som Den
stundeslöse är omöjligt, att det hela bara är optog
og lojer, men det ligger en sorts
uppfriskande festivitas över galenskapen, och även
tidens patina är nobilis. Det var en
storslagen karrikatyr Harald Stormoen skapat
av Yielgeschrey. Det är alltid vanskligt att
tala å en stor författares vägnar, men jag
tror att Holberg hade varit nöjd med hans
nervösa hasande och flämtande genom
rummen och med hans osäkra blick, vilken
sannerligen behövdes för att han icke skulle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed May 8 14:58:38 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1916/0489.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free