Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - En grekisk kulturhistoria. Av Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
462
ERIK HEDÉN
andra sidan, att den enskilde måste
underordnas ett ideal — helst statens intresse —
för att individernas samliv måtte kunna bli
möjligt och fruktbringande. Av liknande
skäl var det som i bildhuggarkonsten de
individuella dragen länge undertrycktes och
även porträtten formades efter mönstret
aven idealbild, ett rättesnöre (kanon). Denna
idealbild var alstret av en ytterst fint
avvägande och uträknande eftertanke.
Denna ening av livslust och förnuft,
av mänsklig naturlighet och strävan mot
det högsta, kunde först vinnas i och med
höjdpunkten av en lång kulturell
utvecklingslinje, m. a. o. i Athen under Hellas’
storhetstid på 400-talet. Stobart hävdar
kraftigt, att även 300-talets helleniska
kultur var äkta och livsduglig. Men
individernas särkrav och ett starkare
framhävande av känslans rätt måste slutligen
spränga den idealt-förnuftiga
sammanhållningen. Därför ägnar Stobart den
ojämförligt större delen av sin bok just åt
storhetstiden. Engelsmännen äro i regeln för
mycket bildade gentlemän och för litet
yrkeslärde för att kunna göra annat. Medan
t. o. m. en Wilamowitz ägnar omkring tre
femtedelar av sin grekiska litteraturhistoria
åt den efterklassiska tiden, ägnar Gilbert
Murray samma tid knappt tiondelen av sin.
Ett utslag av Stobarts grundsyn på sitt
ämne framträder ock i den stora plats
konsten intager i hans bok. Där framträder
just denna förnuftiga idealitet, som han
älskar, på ett helt annat sätt än i den
grekiska religionen, som ju aldrig kan bliva
tilltalande för en rätt engelsmans korrekta
religiositet, eller i politiken, där de
egoistiska krafterna söndersleto enheten på ett
sätt, som även hindrar engelsmannens
naturliga intresse för statsliv att riktigt
fängslas av ämnet. Slutligen är ju konstens
språk höjt över rum och tid samt
följaktligen dess mönsterbilder vida lättare att
tolka för nutidens människor än
litteraturens, som måste anlita översättningens
vanskliga förmedling.
Litteraturen behandlas i själva verket
skäligen snävt av Stobart och utan några
nya synpunkter av vetenskapligt eller
estetiskt intresse. Man märker ock, att han
låter sitt omdöme om diktverken
underordnas synpunkter, som lånats från
bildkonsten. När han något snävt
tillbakasätter Aischylos för Sophokles, härrör detta
tydligen därav, att han anser den förre som
representant för den arkaiska, den senare
för den fullmogna litteraturen och tror
skillnaden mellan dessa båda litteraturperioder
vara ungefär likartad med skillnaden
mellan motsvarande perioder inom konsten.
Hans konsthistoriska framställning
däremot inrymmer många uppslag av värde
eller i vart fall upplysningar, som äro nya
och intressanta för flertalet läsare. Särskilt
lägger han vikt vid ett typiskt utslag av
den skarpsinnigt uträknande idealitet han
finner karakteristisk för grekerna: han
framhåller, att vid noggrann uppmätning av
deras mest frejdade tempel måtten funnits
något avvika från de strängt regelrätta
linjerna och proportionerna, detta för att
undvika eljes oundvikliga små synvillor. Den
utomordentliga noggrannhet, varmed dessa
avvikelser avvägts, vittnar högt om, hur
hängivet det på byggnadsritningarna nedlagda
arbetet varit. Ganska märklig klingar också
hans upplysning, att den ryktbara
Aphrodite från Melos enligt alla arkeologiska
tecken skulle stamma från en så sen tid
som slutet av 1 oo-talet f. Kr. och vara
utförd av en Mindre-asiatisk mästare.
Hans konsthistoriska utredning klargöres
av ett ytterst fint bildmaterial, som det
svenska förlaget med prisvärd omsorg
återgivit. Där får man t. o. m. se ett
högintressant antikt konstverk, som aldrig
tidigare varit fotograferat. Det erbjuder vissa
likheter med relieferna på Ludovisitronen,
där man bl a. ser en gudinna hjälpt av
två tärnor höja sig ur jorden eller ur havet,
vilketdera det nu kan vara. Å här
ifrågavarande bilds huvudrelief ser man en gud
— det kan gott vara Thanatos, dödsguden,
som Stobart tror — med en våg i handen
stå mitt emellan två kvinnor, en glad och
en sörjande. På vågskålarne ser man två
krigare i miniatyr. Tydligen är det här
fråga om en s. k. Kerostasie eller
själa-vägning, d. v. s. en symbolisk seen, där
en gud på föihand anger utgången av två
•kämpars strid genom att låta väga deras
själar. Stobart tror det dock ej, ty, säger
han, bilden kan ej avse det berömdaste
exemplet på en sådan, det Iliadställe, där
Zeus genom en dylik symbolisk vägning
avgör, huruvida Achilleus eller Hektor skall
segra i tvekampen. Men han har förbisett,
att vi ock känna en annan dylik vägning,
nämligen den som föregick tvekampen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
