Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Silkesbojor. Av Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
476
ERNST LUNDQUIST
elegantare, men vi sågo oss knappast
omkring, tv hela vår uppmärksamhet
fängslades av den förtjusande lilla
rufsiga kvinnovarelse i underkjol och
spets-besatt peignoir, som vid vårt inträde
flög upp ur en chäslong, där hon legat
hoprullad som en vit kattunge. Hon
tycktes ögonblickligen uppfatta
situationen, och hon riktade ett par förskräckt
bedjande och förebrående svarta strålande
stjärnögon på svärmodern och knäppte
omedvetet ihop händerna.
Signora Timoni såg litet på henne,
förstod, gav henne en lugnande nick och
vände sig sedan till oss för att meddela,
att månadshyran för detta rum var så
och så mycket — ett pris så oerhört till
sina dimensioner, att det alldeles tydligt
var en stundens ingivelse med syfte att
avskräcka.
I så fall uppfyllde det sitt ändamål,
ty i samma minut förklarade vi oss
beslutna att ta gårdsrummet, och då vi
nu drogo oss tillbaka dit, följdes vi av
glödande tacksamhetsblickar från den lilla
signoran, som i förbifarten gav sin
svärmor en tyst och passionerad omfamning.
»Se, Nerina vill nog helst bo kvar i
stora rummet», förklarade signora Timoni,
då vi åter voro på tre man hand, »hon
har ingenting att göra, och hon tycker
det är roligt att hänga i fönstret och se
folk nere på gatan.»
Vi gjorde den tysta reflexionen, att
lilla Nerina måtte ha bra tråkigt och
lida en betänklig brist på förströelser,
då folklivet i denna ödsliga gränd kunde
bereda henne något nöje.
Vi flyttade in samma dag, och då
vi betalade vår förskottshyra till signora
Timoni — eller sora Raflaela, som vi
hörde henne kallas av sina arbeterskor —,
gav hon oss alldeles oombedd en inblick
i sina förhållanden.
Hon var tvätterska, d. v. s. hon
arbetade icke åt allmänheten, utan var
anställd mot årslön hos en av furstinnorna
Borghese, vars ofantliga byk hon lade i
blöt hemma hos sig varje måndag; dess
vidare behandling gav henne så mycket
att göra, att hon endast hade söndagarna
fria. Timoni, hennes salig man, hade
varit casa Borgheses marmorario med
åliggande att utföra alla
restaureringsarbeten för skulptursamlingarna i
familjens många villor och palats, men då
det nu blivit modernt att alls inte
restaurera de antika fynden utan ställa upp
dem som de befunno sig utan både näsa
och fingrar och tår, hade hans syssla de
sista åren han levde mest varit en
sine-kur. Makarna hade ett enda barn, sonen
Faustino, som var korrespondent åt en
stor affarsfirma vid corso Vittorio och
aldrig var hemma annat än en halv timme
till frukost och efter klockan sju om
kvällarna. Han var bara tjugu år, men
hade redan stor lön och löfte om
på-ökning till hösten, och gift var han sedan
tre kvarts år — vi hade ju sett Nerina,
hans hustru, det lilla söta kräket —; ja,
herre Gud, vacker och snäll och rar var
hon, men nog borde väl Faustino med
sitt utseende och sina framtidsutsikter
ha kunnat få en flicka med ordentlig
hemgift och inte bara de där 150 lire,
som rymdes i väskan hon fick av
kardinal Rampolla i S. Pietro på
knappnålsflickornas dag.
Knappnålsflickornas? Sora Raffaela
förstod av vår min, att hon måste
förklara sig litet tydligare.
»Jo se, en gång om året, strax efter
Corpus Domini, delas i S. Pietro ut
hemgifter åt nittio fattiga och ärbara flickor.
De få hämta den själva i procession,
som tågar runt inne i kyrkan. Enligt
gammal sed äro de klädda i vita
kalikå-dräkter, som de själva ha prytt med
ornament hopsatta av idel vita knappnålar;
de bilda blommor, arabesker eller
religiösa emblem. Då Faustino fick se Ne-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
