Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Silkesbojor. Av Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SILKESBOJOR
477
rina för första gången i den där
processionen, hade hon Si Guds lamm på
bröstet och den Helige ande på ryggen,
och kjolen var beströdd med madonnans
monogram krönt med en liten rosenkrans,
alltsammans gjort av instuckna stora och
små knappnålar. Tösen var så vacker
i den dräkten, att Faustino fick åskslaget
på fläcken, som det heter, och efter
ceremonien skuggade han henne på några
stegs avstånd. Hon arbetade på en
strykinrättning vid Borgo S. Spirito, och där
gjorde han sig snart bekant; det var ju
bara att lämna dit några kragar och
manschetter. Om kvällarna stod han
utanför och väntade på henne för att
följa henne till huset, där hon innebodde
— ja, så blevo de gifta vid
midsommartiden; det var kanske en dumhet, då
gossen var så ung, men jag har aldrig
kunnat neka honom någonting. Det har
ju gått bra för resten, de leva som ett
par turturduvor tillsammans, och hon är
snäll och lydig och gör allt vad han
vill. Det enda vi ä’ litet ledsna över
är, att jag tycks få vänta oskäligt länge
på att bli farmor, men om söndag ska
Nerina och jag gå till kapucinerna vid
via Merulana och köpa en liten flaska
av deras fruktsamhetslikör, och se’n blir
väl den sorgen stillad.»
Innan vi avlägsnade oss bad sora
Raffaela oss inte ta alltför illa upp, om
Nerina någon gång skulle vara nog dristig
att knacka på vår dörr för att få prata
bort en liten stund med oss. Om hon
störde, behövde vi bara göra en kylig
min, så skulle hon genast förstå oss och
dra sig tillbaka, ty hon hade snabb
uppfattning. Hon satt så mycket ensam
därinne i blåa rummet, stackars liten,
ty Faustino såg hon ju bara en
halvtimme på dagen, och sora Raffaela själv
hade aldrig tid med henne. Vi svarade,
att vi antagligen skulle komma att vara
mycket litet hemma på vårt rum, så att
det hände nog, att den lilla signoran
fick knacka förgäves, men någon kväll
kunde det ju alltid hända, att vi voro
inne. — Nej, om kvällarna hade Nerina
sin Faustino, då behövde hon ingen
annan, fastän han var då ofta efter dagens
långtrådiga arbete så nöjeslysten, att han
vanligen efter middagen tog henne med
sig ut på någon teater eller varieté.
Men sora Raffaela skulle strängeligen
säga till dem att gå tyst, i fall de kommo
sent hem, så att de inte störde oss.
Det dröjde icke länge, förr än den
lilla knackningen på mellandörren lät höra
av sig, och som det ej kunde falla
någondera av oss in att göra kyliga miner åt
en så intagande varelse, fick vår lilla
granne sig en pratstund, som räckte i
drygt två timmar, och jag tror inte, att
någon av oss fann tiden lång. Hon var
för övrigt en alldeles ny Nerina, visitklädd
och nykammad. I början ansträngde hon
sig att vara korrekt och ceremoniös, satt
ytterst på soffkanten med de ringsmidda
händerna ansträngt orörliga i knät och
talade i en tillgjort förbindlig och
sötaktig ton, som lät ofantligt komisk.
Men då vi rent ut sade henne, att vi
voro ett par okonventionella gamla
original, som just inte satte något större
värde på den finare kammardressyren,
men så mycket mera på naturlighet och
rättframhet, flög tvångströjan av henne
i ett nu; hon flyttade upp sig i soffan
så att hon satt bekvämt, och de
fjättrade händerna återfingo sin frihet och
fladdrade sedan i kapp med hennes
tunga. Det enda band hon fortfarande
ålade sig var att tala högitalienska i stället
för sin vanliga trasteverinska dialekt, men
hon förstod ju, att detta var ett
oundgängligt villkor för att det skulle bli
något nöje av för någondera parten.
Sedan Nerina tillfredsställt sin
nyfikenhet på, vad vi kunde vara för slags
folk och på sina frågor fått det svaret,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
