Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Silkesbojor. Av Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SILKESBOJOR 229
Dessutom togo vi för givet, att både
sora Raffaela och hennes son skulle
avböja vårt anbud. Det visade sig
verkligen vara rätt gissat, ty då vi efter
några dagar frågade vår värdinna, om
hon tillät oss att ta hennes sonhustru
med på en åktur till den Heliga lunden
ute på campagnan, svarade sora Raffaela
oss, att hon var oändligt tacksam för
vår vänlighet, men det var bäst att inte
inleda Nerina i frestelse till att göra
jämförelser och kanske börja längta efter en
frihet, som ändå aldrig kunde falla på
hennes lott.
Det kom att dröja många dagar,
innan vi fingo tillfälle att besvara vår lilla
grannes visit, och då vi äntligen knackade
på hos henne en regnig förmiddag, då
vi ändå beslutat stanna hemma, blevo
vi efter någon väntan mottagna av en
otroligt rufsig och ytterst generad Nerina
klädd i en tydligen nyss påkastad och
ännu oknäppt morgonrock. Hon
beklagade i litet förebrående ton, att hon just
i dag försummat att kläda sig i tid, då
hon ändå varenda dag under den
förflutna veckan, alltsedan vi träffades sist,
enkom hade gjort toalett och satt sig i
soffan att vänta, i fall vi skulle göra
henne den äran. I vår skuldmedvetenhet
över dröjsmålet ansträngde vi oss att
vara riktigt älskvärda mot den lilla
stackaren, och inom ett par minuter hade
vi henne så strålande glad och så
fullständigt försonad, att hon alldeles glömde
bort både sin halvknäppta morgonrock
och sitt okammade hår, som liknade ett
av stormen omruskat skatbo och klädde
henne rent av förtjusande.
Hon visade oss alla Faustinos
kanotmedaljer, hans porträtt, som i olika
upplagor förekom på minst ett halvt dussin
ställen i rummet, och framför allt kniven,
som hon enligt gammal sedvänja givit
honom till fästmöpresent och som bar
hennes namn ingraverat på silverskaftet.
31 — Ord och Bild, 2J:c årg.
Sedan bad hon mig titta ut genom
fönstret, medan hon visade min hustru sitt
stora klädskåps skatter, ty det kunde
naturligtvis inte intressera mig, men hur
det var, så hade hon alls ingenting emot,
att jag gjorde bekantskap både med
hennes laxfärgade brudklänning och den där
vita knappnålsgarnerade dräkten med den
helige ande på ryggen. Medan jag
postade vid fönstret, hade jag emellertid
hunnit få se hennes grannar mittöver
gränden, två pikanta, kvickögda
brunetter av den småborgerliga typen, som
sutto vid var sitt öppna fönster och
sydde flitigt, medan de ej läto det
ringaste undgå sig av vad som försiggick
inne hos Nerina. Jag såg nästan hela
deras rum och även den gråhårsman,
som satt på en bordskant och gafflade
i sig maccaroni ur en soppterrin och
vars hela uppenbarelse antydde, att om
han var anställd vid ett ämbetsverk, var
det troligen i egenskap av vaktmästare.
Nerina berättade nu i uppsluppen
ton och utan en aning om blyghet, att
Faustino och hon i söndags varit hos
kapucinerna vid via Merulana och köpt
en flaska av deras undergörande likör,
och på måndagen hade hon varit alldeles
förskräckligt sjuk, ty hon hade i sin
nitälskan druckit ur hela flaskan på en
gång och fått en ohygglig huvudvärk
och yrsel. Och kan man tänka sig, på
tal om den nu säkerligen ankommande
bébén hade det sluppit ur svärmor, att hon
redan länge i hemlighet sysslat med att
sy utstyrsel åt den lilla. Det hade hon
hållit på med om söndagarna, då de
båda unga voro ute och festade, eller
om kvällarna, sedan de gått in till sig.
Det hade alltid varit gummans käraste
dröm att egenhändigt få sy de där kära
små plaggen, och då Nerina varsamt
slog fram, att det väl borde vara hennes
rättighet, hade mamma Raffaela kysst
och kramat henne och sagt, att sådant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
