Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Silkesbojor. Av Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482
ERNST LUNDQUIST
skulle hon visst inte anstränga sina vackra
ögon med, det skulle inte Faustino tillåta,
och så hade hon lovat henne sina största
guldhårnålar, om hon ville förbinda sig
att aldrig mera tala om den där saken.
Det värsta med svärmor var, att hon
alltid vr så förfärligt snäll och vänlig;
det fanns ingen möjlighet att få henne
ond eller ställa till gräl med henne.
Om man bara kunnat reta henne till
att förgå sig och säga hårda ord, skulle
Faustino alldeles säkert ta sin hustrus
parti, och då kunde kanske ett sådant
uppträde på tre man hand leda till
brytning eller åtminstone till flyttning
i eget hem. Men med en sådan ängel
till gumma kom man ingen vart, hon
gjorde bara silkesbojorna lenare och
stramare för var dag som gick. Nerina var
säker på, att när bébén en gång kom,
skulle svärmor vilja slå under sig honom
också, ta honom helt och hållet för sig.
Men det skulle aldrig komma att ske,
det gick en ung mors ära alldeles för
nära, och därför måste hon och hennes
man sätta eget bo, innan den där dagen
var inne; det fanns väl något sätt att
komma ur bojorna, om inte med
handkraft och våld, så med list.
Och därvid såg den lilla frun så glad
och triumferande ut, som om hon redan
hade tänkt ut en plan, som ofelbart skulle
leda till målet.
Vi frågade, om hon inte kunde
resonera med sin man och sin svärmor
om saken helt lugnt, bevisa dem . . .
Ja, om hon haft någon hjälp av
Faustino, då kanske . . . men som det nu
var, hade hon ingen annan att lita till
än sin egen förslagenhet. Det var hennes
man, som var den avgörande parten, det
gällde att förmå honom att vilja flytta.
Sedan skulle inte hans mor kunna säga
nej. Nerina hade en plan, som bara
måste mogna litet först, sedan skulle hon
tala om den för oss och låta oss följa
dess utveckling och framsteg, bara vi
dyrt svuro på att inte förråda den för
sora Raffaela eller Faustino.
Vi lovade naturligtvis, och särskilt
den senare delen av löftet blev inte svår
att hålla, ty det såg ut, som om vi aldrig
skulle komma i tillfälle att göra den unge
herrns bekantskap. Vi hörde honom ibland
sjunga Cavalleria Rusticana i trapporna,
då han kom hem till frukost, och om
kvällarna förde han inne i blåa rummet
en ganska högröstad dialog med sin äkta
hälft, vanligen punkterad med
smällkyssar; men vi sågo honom aldrig. Såvida
han inte var identisk med den blonda
yngling, som ett par gånger kom farande
emot oss utför trapporna och som
hälsade på oss med en artighet, som om vi
tillhört dynastien Savoyen.
Nerinas plan måste ha mognat mycket
fort, ty redan dagen efter vår kontravisit
kom hon in till oss och berättade, att nu
var första steget taget: hon hade gjort
bekantskap med flickorna Corradini
mittemot. Det hade bara behövts en
hälsning och ett älskvärt leende från henne,
och genast hade samtalet varit i full gång
tvärsöver gränden. De behövde inte alls
höja rösten, så nära voro de varandra.
Isa, som var den äldsta och trevligaste,
hade fört ordet, och nu visste Nerina
allting om henne och hennes familj. De
hade tre rum och kök och betalade en
skamlös hyra. Bettina var förlovad med
en vinhandlare, bägge flickorna hade en
hemgift på fem tusen lire efter en
morbror, fadern satt varenda ledig stund
och politiserade inne på apoteket i
hörnet, och deras ende bror Annibale var
löjtnant och låg i garnison i Verona.
Medan de stodo där i sina öppna fönster
och pratade, hade det kommit en
frukt-månglare skrålande nere i gränden, och
Isa hade firat ner sin korg med några
slantar i och i stället hissat upp ett halvt dussin
apelsiner, och en av dem hade hon lekfullt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
