Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Två nya böcker om ett gammalt poem. Av Gustaf Cederschiöld - 1. Ett upplivande av gammal konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ NYA BÖCKER OM ETT GAMMALT POEM
503
erkännas som god poetisk form, är
naturligtvis, att på detta versslag skrivas dikter
så sköna, att de oemotståndligt fästa sig i
mångas minne och hos dessa många lägga
en grund, som tillåter behagliga
associationer, när samma eller liknande versslag
ånyo möter dem. Visst är det bra, om
allmänheten vänjes vid de gamla versslagen
därigenom, att dessa ofta användas till
översättningar eller originaldikter. Men
behandlingen av språket till dessa kräver en
särdeles fin stilkänsla, annars kunna försöken
göra mera skada än nytta för den gamla
verskonstens renässans.
Den fornnordiska poesien använde, som
bekant, också ganska konstiga versslag,
vilka utom allitterationen också ägde
stavelserim. För så vitt dessa stavelserim
stodo i versens slut, och sammanbundo
två versrader med varandra, motsvarade
de alldeles våra moderna slutrim och
behöva ej här omtalas. Vida vanligare
än slutrim voro emellertid ett slags inrim.
Det av skalderna allmännast nyttjade
versslaget, det s. k. drottkvätt (»det, varpå
man kan kväda vid hovet»), blir svårt att
använda väsentligen för dessa inrims skull.
I moderna tolkningar av de gamla på
drottkvätt avfattade dikterna ha åtskilliga
försök gjorts att noga efterhärma de metriska
egenheterna, däri inbegripna så väl
inrimmet som allitterationen. Utgången av dessa
försök har väl i de flesta fall icke
motsvarat den möda, som översättarna nedlagt
på sitt arbete. Att de moderna
efterbildningarna ha förefallit svårbegripliga har väl
ändå inte så mycket berott på versslagets
tvång som på den konstlade ordföljden och
•de underliga poetiska omskrivningar, vilka
översättarna måst efterlikna för att vara
trogna mot originalen. Men även då
tolkningsförsöken ha gällt dikter med sådan
inkrånglad språkform, ha moderniseringarna
ofta slagit bättre ut, än man kunnat vänta.
Särskilt erkännande tillkommer i detta
avseende dansken C. Rosenberg i
»Nordboernes Aandsliv» och svensken lektor Axel
Åkerblom i »Nordiska fornkväden» (1899)
och »Tvenne dikter av Sighvat Tordarson»
(Nordisk tidskrift 1908).1 Det måste
betecknas som en lycklig tanke, att lektor
1 Sedan ovanstående skrevs har utkommit:
Nor-ræna Dikter tolkade av Axel Åkerblom (Nordiska
Fornkväden II). Denna nya tolkning har här följts
i citatet från Sighvat.
Åkerblom utvalt just Sighvat, ty denne
helig Olavs och Magnus godes hirdskald
var utan tvivel den störste formkonstnären,
den, som kunde behandla det svåra
versslaget med sådan skicklighet, att varken
ordföljd eller omskrivningar behövde bli
i synnerligen hög grad tillkrånglade. Vill
man sträva efter att acklimatisera drottkvätt
i svensk poesi, så kan man knappast välja
bättre originaldikter att översätta än just
Sighvats. Men icke dess mindre och trots
lektor Åkerbloms utomordentligt smidiga
verskonst, skall väl en av de tolkade
stroferna vid första påseende förefalla den med
fornnordisk poesi obekante läsaren något
svårbegriplig. Se här ett prov! Jag har
tagit en av de enklaste stroferna i den
dikt, varmed Sighvat varnade Magnus gode
för det missnöje, som hans hårdhet väckt
bland folket. Inrimmen utmärker jag med
kursiv stil.
Magnus, din fader, me</full
med sin flock genom Wen
av krigsmän trädande tvang sig,
där kämpar vreda strølo.
Arv efter gåve jrørar
jàV«hårt Olav så và>«at,
att hjä/tars hjärtan ska//rat;
så gick han fr am i kawpen.
Härmed kan jämföras den rimmade
översättning, som A. U. Bååth meddelade
i Göteborgs Högskolas Årsskrift 1898:
Din fader, Magnus! var djärv i kampen,
mot landets fiender gott han stred;
den striden måste för frid han kämpa.
Nu är allt folket till freds därmed.
Han endast värnade kunga-arvet,
det var sitt rike, han gav försvar.
Och alla modiga hjärtan slogo
därvid av glädje. Så stred din far!
Men låt oss gå tillbaka till Åkerbloms
återgivande av strofen och något granska,
hur inrimmen ta sig ut i denna
originaltrogna översättning! Det kan då
framställas två anmärkningar mot inrimmen,
sådana som de här förekomma. Den ena
anmärkningen är den, att i dessa korta
versrader rimorden komma så tätt, att det
måste vara ett utomordentligt besvär att
välja ut ord, som uppfylla både meningens
och formens krav, när man har ett så trångt
utrymme att röra sig på. Den andra
anmärkningen göra säkert de allra flesta
svenskar, så snart de höra strofen högt
uppläsas, nämligen att »helrimmen», som före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
