Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Två nya böcker om ett gammalt poem. Av Gustaf Cederschiöld - 1. Ett upplivande av gammal konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
504
GUSTAF CEDERSCHIÖLD
komma i de jämna versraderna, höras ganska
svagt, medan »halvrimmen», som stå i de
udda raderna, så gott som helt och hållet
undgå uppmärksamheten.
Den täta förekomsten av rimord är en
av de viktigaste egenskaperna hos
drott-kvätt, ty ur denna egenskap kan man
förklara flere av den fornnordiska poesiens
särdrag, och i viss mån kan man också ur
denna egenskap draga sina slutsatser om
versslagets brukbarhet för nutida diktkonst.
Som man ser av det meddelade provet
(Åkerbloms översättning), har versraden i
drottkvätt endast tre tryckstarka stavelser
och i regeln endast tre trycksvaga. De tre
tryckstarka stavelserna äro ganska strängt
bundna vid vissa uppgifter. Radens två
sista stavelser skola alltid bilda en troké,
vars första stavelse skall innehålla det
senare av radens bägge rim, medan det förra
skall stå i endera av radens bägge
föregående tryckstarka stavelser. Av
allittera-tionsljuden skall vart och ett börja ett ord
med starkt tryck på första stavelsen. I de
jämna raderna står allitterationsljudet allra
först, i de udda har man två
allitterations-ord att fördela på de tre starktoniga
stavelserna. Det märks ju lätt, hur trånga
gränser man har att röra sig inom, och det
blir säkert också för en övad versmakare
mycket tålamodsprövande att sätta ihop en
strof, som tillfredsställer alla de formella
fordringarna på korrekt drottkvätt. Frågàr
man, hur våra förfader kunde vara så pass
övade i att nyttja detta svåra versslag, så
kan till förklaring anföras dels den stora
mängd synonymer, de hade till hands för
alla i poesien ofta förekommande begrepp,
dels också den nästan obegränsade frihet,
varmed de kunde placera orden inom
halvstrofen, så att t. o. m. två eller tre satser
fingo styckevis fogas in, varhelst de
formella reglerna så gjorde behövligt. Det
ville till, att man hade ett redigt huvud
och stor vana, inte bara för att sätta ihop
en sådan strof, utan nästan lika mycket för
att tyda den rätt.
Tycke och smak, sed och vana ha
emellertid ändrat sig i hög grad. Numera vill
man, att poetisk framställning i bunden
form skall verka omedelbart. Det intryck,
skalden önskar framkalla, måste inställa sig
genast, utan att man behöver fundera på
varje strof som på en gåta. Det kan nu
inte komma i fråga att trassla in ordföljden
på det gamla sättet, det förråd av speciellt
poetiska synonymer, man du har till sitt
förfogande, är ganska begränsat, och i
bruket av omskrivningar måste man nu för
tiden avstå från flertalet av de arter, som
den fornnordiska poetiska traditionen hade
att råda över. Gäller det att översätta en
drottkvättstrof, även om den är författad
av en sådan enkelhetens mästare som
Sig-hvat, nödgas översättaren att gå till väga
med stor frihet mot originalet. Det kan i
någon mån synas, om de bägge här ovan
meddelade tydningarna, Åkerbloms och
Bååths, jämföras med varandra och med
originalet.
Väl kan man frestas att betrakta alla
försök att avfatta nutidssvenska dikter på
drottkvätt såsom på förhand dömda att
misslyckas. Men vi böra inte neka vårt
erkännande åt dem, som sträva att
återuppliva den gamla diktarten och sålunda
åt vår tid rädda ett skönhetsvärde, som
våra förfäder i århundraden skattade högt.
Och om det visar sig alltför svårt att
omedelbart nå målet, så förtjäna de omvägar,
på vilka man kan så småningom lösa
uppgiften, synnerlig uppmärksamhet.
Det har förut anmärkts, att den
svårhanterlighet, som vidlåder drottkvätts
handhavande, väsentligen beror på versradernas
korthet. Det ligger då nära till hands att
förberedelsevis i vår diktkonst införa ett
versslag, som har längre versrader, men för
övrigt följer samma regler. Ett sådant
förekom verkligen hos de gamla skalderna.
Det var den s. k. hrynhenda, som hade
fyra starkt betonade (tryckstarka) stavelser
i versraden i st. f. drottkvätts tre. Det är
tydligt, att de ökade möjligheterna att finna
platser för inrim och allitterationer skola
göra detta versslag lätthanterligare än
drottkvätt. Det är just ett försök att på svenska
i originalets versslag återgiva en isländsk
dikt på hrynhenda, det är ett ganska
märkligt sådant försök, som jag här vill
omnämna, och som givit mig anledning att
skriva denna lilla uppsats.
Ungefär vid mitten av 1300-talet
författade en isländsk munk, Eystein (eller:
Östen) Åsgrimsson, en lovsång över Jesus
och jungfru Maria. Det var en s. k. dråpa,
försedd med omkväde. Denna dikt, som
författaren själv kallat »Lilja» efter ett av
de namn, varmed man brukade benämna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
