Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Nutida svensk religionsvetenskap. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258 JOHN GUSTAVSON
buddhismen, den babyloniska religionen
etc. utvecklats längs skilda linjer och bilda
inom sig slutna utvecklingssystem. Denna
syn på den religiösa utvecklingen gör
Söderblom synnerligen litet böjd för att
acceptera den numera även i religionshistoriska
kretsar omhuldade lånehypotesen.
Söderblom har däremot, mystiker och
antiratio-nalist som han är, en synnerligen stark
tro på människonaturens originalitet och
outtömlighet.
Denna fria och vida syn på de
utom-kristna religionerna möta vi i den lilla
studien över »Laotses religion och etik» samt
även i den ur många synpunkter intressanta
uppsatsen »Missionens motiv och
kulturvärde», där författaren, samtidigt som han
med många högst beaktansvärda skäl talar
den kristna missionens sak, till slut gör
några antydningar om att missionen
måhända skall bidraga till att framföda en
livskraftig och märgfull världsreligion, som
framgår som en syntes av de stora
världsreligionernas andliga kraftmätning.
I uppsatsen »Siddharthas kallelse och
frestelse» tager Söderblom ställning till den
hypotes, som i evangeliernas berättelse om
Jesu frestelse vill skönja indiskt inflytande.
Han visar här övertygande, att Jesu och
Buddhas frestelser röra sig på vitt skilda
psykologiska plan och ej förete någon
verklig inre överensstämmelse. Den enda
likheten mellan de båda frestelsehistorierna
inskränker sig till att de båda handla om
frestelser.
Lärorika och högeligen läsvärda äro
ock de båda uppsatserna om
»Frälsaretypen i religionshistorien» och »Antikens
frälsaregestalter» — men utrymmet tillåter
mig ej att längre uppehålla mig vid
Söderbloms vidsynta och vackra bok, i vilken
levande religiositet, rik fantasi och
vetenskapligt skarpsinne ingå i oupplöslig
förening.
Vid sidan av den nuvarande
ärkebiskopen äga vi i professor Edvard Lehmann
en på det religionsvetenskapliga gebitet
synnerligen vittfrejdad forskare. Liksom
Söderblom har Lehmann tjänat sina
sporrar på religionshistoriens fält.
I det nu i en svensk, delvis utvidgad
och reviderad, upplaga föreliggande
arbetet Mystik i hedendom och kristendom
syftar Lehmann till att teckna en överskåd-
lig bild av mystikens mångförgrenade,
uråldriga men fortfarande livskraftiga träd.
Över huvud tycks intresset för mystiken
numera vara i stadigt stigande runt om i
Europa. I Frankrike t. ex. har mystiken
på sista tiden fått en kunnig, vidsynt och
sympatifylld tolkare och analysator i Henri
Delacroix, som skrivit tungt vägande
studier över framför allt mystikens psykologi.
Lehmanns bok om mystiken är även den
ett tecken på att man alltmer fått upp
ögonen för vilken väsentlig roll mystiken
spelat och väl fortfarande spelar i all
religion. Ja, många, bland dem den
ovannämnde Delacroix, tyckas vara hågade att
i mystiken se all verklig religions kärna
och betrakta allt annat, som vi möta i den
religiösa världen, såsom utanverk och skal.
Till dem hör förvisso ej Lehmann. Han
döljer ingalunda, att han för sin del ej
kan vara med om att göra mystiken till
religionens A och O. Högre än
mystikens passiva, personlighetsupplösande
fromhet sätter han protestantismens
personliga, viljemättade fromhetsliv, där gränsen
mellan det oändliga och det ändliga,
mellan Gud och människan ej suddas ut och
där mystikens uppgående och försjunkande
i Gud ersättes med det alla gränser
respekterande barnaskapet hos Gud. I mystiken
ser han blott en förberedelse för detta
högre personliga fromhetsliv.
Detta hindrar emellertid icke, att
mystiken i Lehmann funnit en kunnig och
skarpsynt historieskrivare, som fullväl behjärtar
den stora och djupt ingripande roll,
mystiken fått sig tilldelad i religionens stora
drama. Mystiken har, betonar han, varit
med överallt, där något stort blivit till.
Den var med, då tanken reste sig och
skakade av sig känslans och fantasins ofta
nog så behagliga fjättrar, och den har
alltsedan följt det mänskliga tänkandet på dess
flykt upp mot de klaraste höjder. Men
den var ock med, då hjärtat åter
revolterade mot tanken och parollen löd:
intelligensen ned och hjärtat, viljan, känslan,
eller hur vi vilja säga, upp 1
Vad är då enligt Lehmann mystikens
nerv? Såvitt jag kan se, finner Lehmann
denna i strävandet att helt sammansmälta
med, gå upp i och förlora sin egen
personlighet i det gudomliga. Mystiken, sådan
Lehmann fattar den, är realistisk. Gud är
för den ej en personlighet utan ett föremål,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
