Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Det sjungande barnet. Av Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59°
ANNA LEN AH ELGSTRÖM
han förmådde intet — det var som om
hans mäktiga onda vilja, hans vilda
lidelsers motstånd plötsligt brutits ned av
sångens serafiska flöden, som om dess
kristallrena böljor ryckt honom med sig,
fört honom utom sig själv, från klarhet
till klarhet fram — äntligen fram till
vetskap om vad hans längtan gällde —
äntligen vetskap ... — Oändlighet, o
evighet 1 sjöng den barnsliga rösten,
ensam nu, sedan kören fallit undan. O
eviga rättfärdighet! jublade den,.fyllande
luften med sin hänförelses triumf, svävande
i rymderna allt högre och högre, bärande
honom med sig, som en ängel bär en
själ.
Fylld av bävande, bristande andakt
av svindlande, jublande, helig fasa kände
han sig nalkas trons hemlighet — ett
ögonblick till och han skulle nått dess
eviga styrkas famn, som gav kraft
till seger över ondskan, — en sekund
till, och han skulle nått befrielsen, fått
frid.
Då slocknade långsamt den
triumferande rösten i en lång, klar suck, likt
ett ljus som glimmande faller i en djup
mörk brunn, och i den plötsliga
tystnaden kände han sig själv liksom falla,
falla ned, tillbaka — djupt ner i all den
gamla oroliga, heta smutsen, som åter
strömmade upp för att draga honom ner
i sitt träsk. Tills han huvudyr liksom
vaknade i det häftiga mörkret och
bredvid sig återfann kurtisanen Ancillas
mörka, glödande ansikte och av lidelse
grumliga ögon. Han mötte dem yrvaken
och uttryckslös, söndersliten av kampen,
förvirrad av ett kaos av stridiga känslor,
het av ångest och vämjelse vid sig själv,
men över allt annat av ett långsamt
växande raseri mot själva denna vämjelse,
denna längtan och allt. — Vem var det
som sjöng med den där lilla löjliga
kas-tratstämman? bröt han hånleende ut, men
kände att han ljög och att han visste det,
att han hädade men att han njöt av det.
Signora Ancilla svarade först med ett
oanständigt skämt, men då hon sedan
fortsatte var det med vredgad röst,
förargad som hon var över hans
sinnesfrånvaro.
— För övrigt, sade hon, var det min
syster; jag är ledsen att säga det, då
hon icke fann nåd för herr amiralen.
Han ryckte till och stirrade häpen
på henne, riktigt medveten först nu.
— Ja, med Ers nådes förlov, min syster,
min lilla syster Clarice, sade signora Ancilla
ännnu mera förolämpad. — Hon har
sedan sina spädaste år uppfostrats av
nunnorna i Tiggareklostret och fast hon är
min syster varit deras stolthet. Ty ehuru
hennes röst olyckligtvis icke vann min
herres behag säges den dock vara den
vackraste man kan få höra, och hon har
gjort klosterkören berömd över hela
Italien. Fastän hon ännu blott är ett barn
komma människor från alla håll för att
höra henne anföra klostereleverna. Men
nu — hon log ett ont leende — är det
slut med det hela. Efter vad som
passerat vilja nunnorna inte behålla henne
längre och ville de också, skulle icke
jag tillåta det. Hon vet det icke, men
i morgon skall jag hämta henne. Hon
vill bli nunna, den dumma ungen,
skrattade signora Ancilla med blänkande
tänder, men det skall vi väl bli två om.
Hon är föräldralös, hon måste lyda mig.
Till en början skall jag ta henne till
kammarsnärta och hon skall få sjunga
för herrarna och passa upp dem, sedan
få vi se . . .
Hon avbröt sig med en vredgad
svordom. Ty Francesco Morosini hade
slagit till henne som man slår en hund
och sedan lämnat henne utan ett ord.
Då hon skummande av vrede skyndade
efter honom såg hon hans stora gondol
lägga ut på lagunens nu nattmörka vatten.
I det av stormen halvkvävda fackelskenet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
