Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Elfte häftet
- Det sjungande barnet. Av Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET SJUNGANDE BARNET
581
uppfångade hon endast en otydlig glimt
av hans höga gestalt under gondolhuvan.
Men han satt och stirrade som i dvala
ut över det vitskummiga, svarta havet
och bevärdigade henne icke med en
blick.
* *
*
Vid midnatt några dagar senare
anmälde en av signora Ancillas lakejer för
sin härskarinna, att en maskerad signor
önskade den äran att besöka henne.
Hon steg genast upp från spelbordet för
att möta honom, ty sedan ett par dagar
tog hon mot alla maskerade i den
förhoppningen att någon av dem skulle
vara Morosini. Men nu hade hon börjat
tvivla att han skulle komma och blivit
nästan säker på att han glömt sin
flyktiga lidelses befallning om ett möte.
Hon hade dock även denna kväll i ett
svagt hopp låtit illuminera alla sina
salonger och, fast det bara var en vanlig
spelkväll, givit befallning att tända
facklorna utanför sin port, så att hela huset
flammade som ett vägvisande bål i natten.
Som vanligt lågo många gondoler
förankrade vid palatsets vattenportar — ty
hos henne kom och gick man som’ i ett
härbärge — och även denna kväll voro
hennes brokigt målade salonger en
sorlande marknad av kortspelande män och
skrattande kvinnor, vilka fyllde sofforna
med sina mångfärgade sidenmassor och
snattrade likt skator.
Mellan deras grupper rörde sig
signora Ancilla tyst och rastlös. Gungande
i sin väldiga styvkjortel av vitt siden
gick hon med klapprande klackar ur
rum i rum, av och an, likt ett vackert
djur i bur. För varje ny gäst som kom
spanade hon mot dörren, först blek, sedan
purpurröd — det var som om hon väntat
någon, vilken icke kom, viskade gästerna
leende, och ju längre kvällen led ju
dystrare blev hon. Tills den maskerade
kavaljeren inträdde och hon, plötsligt
strålande upp i glädje, sjönk för hans
fötter i en nästan knäböjande nigning.
Snart gick viskningarna om vem
främlingen var från mun till mun, men
fastän flera av herrarna i sin fruktan för
den onde och mäktige mannen svärande
lämnade palatset, låtsade de kvarvarande
som brukligt var icke om någonting.
Efter den korta tystnaden brusade sorlet
åter upp, och i det ljödo musikens
hoppande, spröda toner från danssalen längst
bort i filen av rum, där damerna i sina
stora kjolar, lika röda, gula och blåa
blåsor, sakta seglade kring i en ståtlig
pavane. Så småningom skockade sig
allt flera kvinnor där kring Morosini, som
begivit sig dit — deras skratt blevo allt
högre, deras rörelser allt mera utmanande
— vem de än glammade med vände och
vredo de sig dock blott liksom i ett
ständigt salubjudande av sig själva mot
den plats där den fruktansvärde hjälten,
om vars’ bedrifter och brott de hört så
många sällsamma ting, slagit sig ned.
Bredvid honom, nästan knäböjande för
hans fötter stödde signora Ancilla,
glödande av tillfredsställd lidelse och
fåfänga, sin yppiga barm mot hans knä
och höll en stor vinpokal redo för honom.
Emedan masken besvärade honom vid
drickandet tog han den av sig och
blottade för gästerna sitt vita ansikte, lysande
av ett stelt leende, vilket nästan skrämde
dem som kände honom, ty det visade,
att han var vid sitt farligaste lynne och
bådade föga gott. Vilka konster de
smäktande kurtisanerna med signora
Ancilla i spetsen än hittade på, hur de
vredo och vände sig, skämtade och
smektes lyckades det dem icke att draga
honom ur hans dvallika dysterhet.
Hånleende åt deras ömma bemödanden stödde
han sig vårdslöst mot den vita axeln på
en storväxt blondin, som lyckats tränga
sig fram, och blickade över kvinnokret-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed May 8 14:58:38 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1916/0637.html
