Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Christopher Jacob Boström in memoriam. Av Reinhold Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6oo
REINHOLD GEIJER
sensu eminentissimo eller lika aktuellt som
den absoluta och oändliga gudomspersonen.
Till denna summariska sammanfattning
av Boströms rent teoretiska världs- och
livsåskådning må nu endast fogas några
kortfattade slutreflexioner om dess »innersta
syftning» eller egentliga och djupaste
»andemening», sådan denna redan här trätt oss
till mötes otvetydigt nog, för att sedan
vidare fullföljas och utvecklas och således
vinna sin fulla belysning i och genom hans
praktiska filosofi. Av allt det föregående
torde framgå, att hela Boströms filosofiska
system väsentligen vilar på, uppbäres och
genomtränges av personlighetsbegreppet i
detta ords nu senast antydda högre och
högsta betydelse, vilket begrepp sålunda väl
kan sägas utgöra dess säregna innersta och
enhetligt sammanhållande realprincip. Något,
som ju också röjer sig otvetydigt nog i
hans uttryckliga förklaring (i § 13 av hans
mera nämnda »Grundlinier till den
philosophiska Statslärans Propædeutik), att strängt
taget »den sanna philosophien till sitt
object eller innehåll ej kan hafva
någonting annat än förnuftiga väsenden» eller
personer, och således »ej kan handla om
de sinnliga och materiella, de naturliga
tingen med annat villkor, än att de äro
blott phænomener för ändligt förnuftiga
väsenden och följaktligen utgöra blott deras
bestämningar eller finnas blott hos och för
dem». Och likaså i oskiljaktigt
sammanhang härmed, att hans filosofiska
världsförklaring — i motsats närmast mot de
stora tyska idealistiska systemens (Fichtes,
Schellings och Hegels) i abstrakt
pan-teism utmynnande »universalism» — är
eller vill vara utpräglat individualistisk
och i följd härav teistisk, d. v. s.
hävdande den enhetliga yttersta
världsgrundens eller gudomsväsendets aktuellt
självmedvetna personlighet. Och närmare
bestämt panenteistisk i så måtto, att
likasom å ena sidan Gud tänkes vara med
och närvarande allestädes men framförallt
i människoandens eget innersta inre, så
framhålles och betonas icke mindre
eftertryckligt å andra sidan, att ytterst eller allra
innerst vi själva såväl som alla andra ändligt
levande varelser »i honom leva, röra oss
och äro till» — för att här använda dessa
aposteln Paulus’ ord inför areopageni Atén.1
1 En närmare utredning av panenteismens
allmänna begrepp och väsen jämte tillämpning härav
I sin »rationella anthropologh söker
Boström genomföra den på nyss antydda
sätt bestämda skillnaden mellan ett
sinnligt och ett förnuftigt livsinnehåll inom det
praktiska och estetiska området såväl som
inom det teoretiska. Emellertid får man
icke uppfatta denna motsats mellan
sinnlighet och förnuft rent dualistiskt. Ty den
existerar enligt B. endast för det ändliga
medvetandet eller i detta. Allt sinnligt är
ju fenomen av en osinnlig verklighet, som
ensam och allena är den sanna. Att
beakta detta är av särskild vikt inom etiken;
ty blott härigenom blir det möjligt att lära
och göra begripligt, hurusom sedelagen
fordrar icke sinnlighetens undertryckande
eller tillintetgörande utan hennes omdaning
och förädling, på det att hon må tjäna
som organ och medel för ett förnuftigt liv.
Sålunda får Boströms sedelära en konkret
och individualistisk läggning, i väsentlig
motsats mot det på samma gång abstrakt
formalistiska och negativt rigoristiska draget
i den Kantska, till vilken hon eljest i flere
hänseenden ansluter sig. Men i all
synnerhet framhäves sedlighetens individuella
karaktär därigenom, att hon bringas i så
intim förbindelse med religiositeten och
därvid uppfattas såsom ett liv i rent
personliga förhållanden till andra personer.
Liksom Kant härleder nämligen Boström
sedelagens förpliktande kraft från människans eget
osinnliga väsen, men varje människa är ju
i grunden en individuellt bestämd Gudsidé
och har följaktligen sitt »sanna liv» i Gud
och i förbindelse med hans övriga levande
tankar eller idéer. Därför bör varje
enskild människa sträva efter att även inför
sig själv bliva vad hon av evighet är i
och för Gud eller med andra ord att
såvitt sig göra låter redan här i tiden
realisera sin eviga idé (som alltså i sista
instansen är och blir hennes »kategoriska
imperativ»), Och endast så kan hon vinna
sitt högsta goda, sin eviga salighet. För
mänskligheten såsom ett helt uppställes som
det högsta och yttersta ändamålet att
arbeta pä förverkligandet av Guds rike, vars
fullständiga realiserande betingas därav eller
bland annat även särskilt pä Boström och hans
meningsfränder kan läsas s. 89—95, 102—4 och
III o. f. i Skilda världsförklaringar af Reinh.
Geijer. Det har glatt mig att i Ljunghoffs ovan
s. 597 omtalade monografi finna termen »panenteism»
använd i väsentligen samma betydelse och
omfatt-ning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
