Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Christopher Jacob Boström in memoriam. Av Reinhold Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHRISTOPHER JACOB BOSTRÖM 67
består däri, att varje ändlig ande i sin
utveckling kommer till den grad av
fulländning, som är för honom bestämd genom
hans »eviga mått» — något som
visserligen aldrig kan nås annat än
tillnärmelsevis under vår jordiska tillvaro.
Återstår att tala något om Boströms
filosofiska samhällslära, systemets icke minst
originella del — om än i sin allmänna
tendens besläktad med den Krause-Ahrenska,
och i likhet med denna ägande
beröringspunkter med Hegels »den objektiva andens
filosofi» såväl som med hela den s. k.
»historiska skolan» inom 1800-talets
juridiska och politiska litteratur. Ett
samhälle bör enligt Boström strängt skiljas
från en arbiträr förening. Det förra är
icke blott en levande organism, vilkens
organ äro människor, det är, menar han,
likasåväl som den enskilda människan i sin
sanning, en gudomlig själv personlig idé.
Såsom sådan måste det också ha sin
egendomliga fenomenvärld, om vilkens
beskaffenhet vi emellertid icke veta eller kunna veta
någonting bestämt. Men för oss blir denna
idé fattbar och har betydelse såsom norm
och mål för vår egen fria praktiska
verksamhet. På detta sätt gör den sig gällande
i vårt samvete och verkar i yttre måtto
genom sin representant inom vår
fenomenvärld. Såsom en sådan »praktisk idé» blir
varje samhälle grund till särskilda plikter
och rättigheter, som vi eljest icke skulle
hava. Och just emedan detta förhållande
äger rum, måste samhället självt i grunden
vara personligt; ty förplikta en fri vilja eller
giva henne rättigheter kan blott en förnuftig
vilja, som är överordnad över den
förpliktade viljan. De så uppfattade samhällena
kallar B. »moraliska personer» och indelar
dem i privata och publika eller offentliga.
De förra — av vilka det första eller lägsta
är familjen och det sista eller högsta folket
— verka för ändamål, som äro likartade
med individens eget omedelbara ändamål.
De verka alla för sedlig kultur, blott i skilda
riktningar och i allt större skala. Men åt
denna mänskliga individers och privata
samhällens verksamhet skall det offentliga
samhället, d. v. s. i första hand den enskilda
staten — men sedan indirekt i sin mån
och ordning eventuellt mer och mindre
omfattande statssystem och ett dess värre
ännu endast i en alltför avlägsen och
töcknig framtid hägrande hela mänskligheten
i sig upptagande och omslutande
»stats-systemernas system» — giva en förnuftig
fonn. Denna förnuftiga form är den
objektiva rätten, som i sig innehåller tvenne
moment, nämligen självständighet och
systematiskhet; vadan staten har icke blott att
bestämma och upprätthålla rättsgränser,
utan såsom en lika väsentlig uppgift att
organisera kulturarbetet. — För att icke
överanstränga denna tidskrifts begränsade
utrymme nödgas jag stanna här,
dessförinnan endast anmärkande, att en av de
åtminstone ur praktiskt politisk synpunkt mest
kritiska punkterna i Boströms filosofiska
stats-lära — jämte hans allbekanta ihärdiga försvar
för vår gamla fyrståndsriksdag såsom »den
enda förnuftiga» formen av
folkrepresentation (jfr ovan s. 602) — torde vara den
på nyss angivna sätt av honom fattade
dualiteten mellan folk och ståt som toto getiere
skilda samhällen.
Till sist endast några fa ord om
Boströms historiska plats och betydelse. Jag
citerar, vad Vannérus yttrat härom i Ord och
Bild år 1 897 : »Sin rätta historiska inställning
får boströmianismen, om den ses i
samband med och såsom integrerande del i
den spekulativa filosofi, som utgick från
Kant och avsatte de stora idealistiska
systemen, Fichtes, Schellings och Hegels.
Den problemställning, vilken uppbär det
boströmska systemet, var väsentligen
betingad och förarbetad av denna spekulation,
liksom Platonismen och Leibniz’ filosofi
för Boström utgjorde kunskapskällor i vissa
andra hänseenden. Icke desto mindre är
Boströms filosofi Boströms och ingen annans.
Och sådan den är, utgör den ett fullt
värdigt motstycke till nämnda stortänkares
filosofier . . . Den utför konsekvent och
bringar till principiell avslutning den
spekulativa idealism, vilken alltfrån Platons
dagar snott sig som en gyllne träd genom
den allmänna kulturutvecklingen.» Ur
allmänt filosofihistorisk synpunkt må detta vara
nog sagt, under hänvisning till den ingående
och grundliga utredning av hit hörande
förhållanden, som presterats av Nyblaeus.
Men vad som icke får glömmas är Boströms
merendels alltför litet kända och beaktade
förhållande närmast till sina egna
personliga lärare Biberg och Grubbe och indirekt
åtminstone till dessas äldre samtida och
lärare Boethius och Höijer, vilka båda gått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
