Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA ROMANER
OCH NOVELLER
Av OLOF RABENIUS
Selma Lagerlöf: Troil och människor.
Stockholm, Albert Bonnier.
Karl-Erik Forsslund: Hemma igen. Stockholm,
Wahlström & Widstrand.
Henning Berger: Hornfelt. Stockholm, Albert
Bonnier.
Christian Günther: Vineta. Stockholm, Albert
Bonnier.
Hans Larsson: Hemmabyarna. Stockholm, Albert
Bonnier.
Fredrik Vetterlund : Raderingar och novelletter.
Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.
OM FRISK DAGG, vilken väter
gräset även den hetaste sommartiden,
verka Selma Lagerlöfs berättelser
Troll och människor i den
svenska litteraturens närvarande torka. Hur
en verklig diktargenius dock gör sig
märkbar överallt där han går fram, hur fria
och behagfulla hans rörelser äro, även om
de icke äro stora och omfattande! Man
behöver icke höra många ord av en saga,
som Selma Lagerlöf skrivit, för att
genast förnimma den levande anden, varur
den sprungit, för att fängslas av det klara
rika tonfall, varunder den utströmmar. Det
är nära nog ofattligt, hur man kan
tillsluta sig för den rena, omedelbara charmen
av natur och poesi, som växer upp, där
hon snuddar med sitt trollspö. Och även
de små blommorna i hennes trädgård skina
i den söndagssol, som fyller alla dess
yppigare kronor och klasar. När man ser
boklärt folk skaka på huvudet åt det
mästerverk, som heter »Kejsarn av Portugallien»
eller finner dem oförstående för den
djupsinniga sagopoesien i »Bortbytingen»,
frestas man att lägga dem ett gammalt
fabelord i munnen: »Det är inte sant, sa’
kräftan, när svalan berättade om sin resa.»
Vill man ha ett exempel på
fullkomligheten i hennes berättarstil, kan man
läsa de första sidorna i »Gammal
fäbodssägen». Jäntan muntrar sin ensamhet med
att söka prata med grytan, som emellertid
icke låter tala vid sig utan endast står och
puttrar för sig själv. I en sådan i sig
själv obetydlig passage har man tillfälle att
beundra den äkta och renstämda ton,
varmed Selma Lagerlöf förnyar folksagan.
Hur enkelt och självklart falla ej här —
tycker man — orden, men vilken osynlig
och för andra ogripbar fantasi knyter ej
på samma gång kring dem sina maskor!
Den hemtrevliga poesi, som här ger första
anslaget, mildrar intrycket av det
ohyggliga i berättelsen, som visar, hur mörkret
ligger på lur under den ljusa
sommarglädjen och drabbar ett oskyldigt offer.
Stycket berör i förbigående det antika temat
om lyckans obeständighet och vådan av
för stor självsäkerhet.
I några andra berättelser har Selma
Lagerlöf hämtat ämnet från gammalt
folkskrock, så i »Tjänsteanden» och
»Vattnet i Kyrkviken», vilken sistnämnda pä
ett stämningsfullt sätt förtäljer om en
fiskares ödesdigra förbund med Näcken. I
denna som i så många föregående
historier har Selma Lagerlöf med den blick för
naturmystiken och dess speglingar i
folksjälen, som är henne egen, bidragit att
samla skatterna av vår bygdepoesi, vilken
som bekant vanligen fortlever i förening
med övertro. »Slåtterkarlarna på Ekolsund»
är en versberättelse, som måhända också
återgår till någon gammal sägen: om
Polhem, som givit en förvaltare en hop
mekaniskt fabricerade arbetsfolk, som går
blint pä utan att kunna hejdas, tills
mästaren själv utsäger det betvingande ordet
— förvaltaren har glömt bort trollformeln.
Likheten i motiv med Goethes
»Zauber-lehrling» är påfallande:
»In die Ecke, Besen, Besen,
seid’s gewesen.
Denn als Geister
ruft euch nur zu seinem Zwecke
erst hervor der alte Meister.»
En återklang från »Antikrists mirakler»
och »Gösta Berlings saga» höres i »Den
heliga bilden i Lucca» och »Vägen mellan him-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
