Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6i 4
OLOF RABENIUS
mel och jord» — två vackra ax i en
efter-skörd.
Den yppersta historien i samlingen,
tilllika en av pärlorna i Selma Lagerlöfs hela
alstring, är emellertid »Bortbytingen», en
saga, med lika starka som fina trådar
spunnen ur en gammal folkföreställning. Ett
troll har passat på att snappa åt sig ett litet
människobarn och lämnat sin egen
vederstyggliga fuling i utbyte. Men liksom man
inom djurvärlden ser tikar ta vård om
kattungar, är även modersinstinkten så stark hos
bondhustrun i denna saga, att hon icke kan
låta bli att trots sin motvilja skänka
trollungen sin omsorg. Och hon får lön för
sin uppoffring, ty trollkäringen övervakar
vad som sker med hennes barn och
gäldar lika med lika i sin behandling av
människobarnet. Sedan fadern, som stått
efter trollungens liv, återfått sin bortbytta
gosse, får han av denne veta hela
sanningen.
»Brukade hon ge dig stryk?» frågade
bonden. — »Hon slog mig inte oftare, än
ni slog hennes barn.» — »Vad fick du
att äta?» frågade fadern vidare. — »Var
gång, som mor gav trollungen grodor och
möss, fick jag smör och bröd. Men när
ni satte fram bröd och kött för trollungen,
bjöd trollkäringen mig på ormar och
tistlar. Den första veckan höll jag på att
svälta ihjäl. Om inte mor då hade
varit.. .»
Denna mästerliga saga torde slå an lika
mycket på vuxna som på barn, på de förra
genom sin sinnrika uppfinning, på de
senare genom sin levande åskådlighet och
friska sagostämning. Moralen har som
vanligt hos denna författarinna blivit ett
med dikten och andas poesi. Man talar,
ofta halvt föraktligt, om innehåll i konsten,
och man avser vanligen därmed en
åskådning, en idé, framburen på skönhetens
språk. Selma Lagerlöfs diktning har alltid
innehåll, ett sedligt mänskligt innehåll —
hur banalt! — och det är detta som gör
den så bärig. Men visserligen är det
formen, denna genomskinliga, mjuka, i sin
frihet fasta form, som höjer den till konst
— till hennes och ingen annans. Hur kär
är hon oss icke, denna vår poetiska
gudmor, som alltid kommer till oss med
händerna fulla av vackra gåvor! Man
tänker sig henne i inbillningen boende
i en gammaldags treven stuga, närmast
omgiven av en vänlig trädgård och längre
bort av sjö och skog, fulla av sus och
sägner. Och där sitter hon vid sin
vävstol och slår in bygdernas sommarfärg och
solglitter i väven med trollslingor och
sagorunor från ödemarken. Och den svenska
poesiens under har i hennes hand åter för
tjugonde gången fått bild och liv och gått
ut över allt landet.
Med berättelserna äro i samlingen för
enade några tal och uppsatser, bland vilka
särskilt märkes det förtjusande talet vid
Nobelfesten, då hon mottog
litteraturpriset, samt en vacker minnesruna över
Anders Fryxell. Hon har sitt särskilda sätt,
Selma Lagerlöf, att hålla tal och skriva
uppsatser; av sig självt faller hennes
föredrag in i sagotonen, framställningen blir
en berättelse och verklighetsbilden spelar
över i fantasi. Den som en gång hört
henne tala, som vid det tillfälle då hon
recipierade i Svenska Akademien och
uppläste sin intagande skildring av A. T.
Gellerstedt, kan knappast underlåta att i sitt
inre höra hennes varma stämma beledsaga
det skrivna ordet. Det är nästan skada,
att vi icke leva i de tider, då sagor och
sånger måste föredragas muntligt av diktaren.
Selma Lagerlöf berättar i sin bok om
två spådomar, som fällts över hennes liv,
den ena då hon var nyfödd och »moster
Wennervik» på den värmländska
herrgården läste hennes öde i kort, den andra i
Jerusalem, där en arabisk visman tolkade
tecknen i hennes händer. En god
människa, lyder mosterns utsago. Hon har
sultan Ibrahim il Kalils och sultan
Solimans tecken i sina händer och står under
en mycket stark stjärna, förklarar den
österländske spåmannen. Då hon i andanom
tycker sig höra den hederliga mosterns
invändning mot denna farliga spådom, viskar
hon tillbaka: »Kära moster Wennervik, bli
inte orolig! Du förstår inte meningen med
den här mannens ord. Han vill bara säga,
att den, som vid mogna år får utföra vad
barnet har drömt om, har fått de gamle
vises lycka och har blivit förd av en god
stjärna.»
De båda spådomarna ha varit lika
sanna, i det diktarlyckans stjärna — det är
symboliskt, att det var i Österlandet,
sagofantasiens förtrollade land, spådomen föll
— här lyst över ett liv, vars grundfäste
varit ett trofast svenskt hjärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
