Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Leibniz. Till tvåhundraårs-minnet av hans död. Av Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
658
ALGOT RUHE
ternas. Knappast vännerna ens våga
bekänna sin aktning för honom, sin
beundran för de märkliga nya idéer han
nedlagt i en och annan skrift. Hans
namn är fruktat och föraktat bland
hederligt folk, ur församlingen är han
bannlyst, hans tänkesätt gäller som syndigt
och hädiskt — utan att många ha reda
på vad han tänker. Ett arbete, det
största han gjort, ligger gömt i
pulpe-tens låda, olämpligt att utges. Fara
kunde vållas, om det bleve tryckt
under hans namn. Handskriften till Ethica
har blivit läst blott av några förtrogna,
och förgäves har även den, som nu är
hans gäst, sökt få del därav.
Till den ensamme kom nu på hösten
1676 denna herre från Paris, trettio år
gammal och klädd som det anstår en
hovman, men eljes föga ansenlig till det
yttre, närsynt och litet kutryggig, med
spenslig röst och en tunghäfta, som
gjorde det svårt för honom att uttala
bokstaven k. Men under det tafatta
sättet skymtade fram något, som gjort att
han smickrande kallades illustre i kretsar,
där man noga väger sitt folk. Slaviskt
arv bar han i sitt blod, som ock
namnet antyder, Gottfried Wilhelm
Leibniz. Och i den stad, från vilken han
kom, hade han tillägnat sig ett nytt och
bättre modersmål, det litterära
världsspråket, blivit förfranskad.
Mycket olika voro de varandra,
dessa båda män, som här möttes vid
Paviljonengracht i Haag, och
förenades i strid om filosofi. Spinoza var
den inbundne grubblaren, som
strävade att hålla världens väsen borta från
sitt liv och med orubblig kraft försänkte
sig i ett och i ingenting annat. Hans
gäst var en mångfrestare, som ville veta
allt, en gåpåare som lade sig i allt och
sökte komma åt att sätta märke på allt,
som råkade inom hans räckhåll. Han
vårdade sig enträget om att bli känd,
så hans ord skulle nå vida, han sökte
bli aktad, så orden finge vikt. Han
slukade kunskap och smälte, omsmälte,
hopsmälte idéer från skilda vetandets
fält, återgav mycket, förnyade allt som
vandrade genom hans tanke. Han var
strängt sett en förslagsmakare och
företagare på det andliga, på vetenskapens
område, lika vittfamnande, seg och
framfusig som skedets industririddare, dem
han stundom närasnuddadevid,påspaning
efter penningar ur furstarnas kassor, liksom
de. Men han talade med Spinoza som
dennes like i filosofi, och som matematiker
kämpade han om försteget med själva
Newton. Ty trots all kraft och klokhet
han ena gången nedlägger på ett
betänkande om konungavalet i Polen, en
annan gång på ett luminöst förslag att
skaffa en avledare åt Ludvig XIV:s för
Europa besvärande krigslust, genom ett
tåg till Egypten, trots det han verkat
för omdaning av juridikens metod, trots
sina utkast till tekniska uppfinningar, sin
dröm om ett språk med tecken,
begripliga för alla, trots sin ställning som
hovbibliotekarie, arkivforskare och
historiograf, är det likväl åt annat håll hans
starkaste kallelse drar: han vill vara
matematiker och filosof. Trots sitt
mång-syssleri med dagens frågor och praktiska
ting, sin frikostighet med tid för
penningarnas skull, är det ständigt en
uppgift han förföljer som handlingens man:
vetenskapens uppresning till ett
statsintresse — dess utbredning såsom ett
folkintresse. Vetenskapsakademien i Berlin
blev hans verk, och att inte också
Vetenskapsakademien i Stockholm firar sin
årliga Leibnizdag beror snarast på att
Karl XII vid något tillfälle varit
upptagen av andra saker.. .
Det var visst inte fred i Europa
många dagar under Leibniz’ mognare
år. Två år före avslutningen av
Westfaliska freden föddes han (den 21 juni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
