Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Leibniz. Till tvåhundraårs-minnet av hans död. Av Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEIBNIZ
659
1646) och dog två år efter
spanska arvföljdskriget (den 14 november
1716). Alla Ludvig XIV:s krig upplevde
han, de svenska Karlarnas, turkarnas
hotande utfall. Hans liv föll under Tysklands
bedrövligaste tid. Någon högre
utbildning stod ej att vinua där. Han höll
sig också fri och färdig att, om ödet
gav en vink, följa den efter. Det
erbjöds honom en professorsplats i någon
liten håla, han avslog för att stå lyckan
till buds.
Så mötte han en gång på ett
värdshus i Nürnberg en livserfaren man, som
såg vad han gick för. Det var Johan
Kristian von Boineburg, känd av svenska
historiker som Axel Oxenstierna
närstående, medan han som som gesant
besökte Stockholm för att å Hessens
vägnar kräva drottning Kristina för skuld.
Nu levde han »i onåd», men repade sig
snart, fick nya statsliga uppdrag, vid
vilka den unge, för allt intresserade juris
doktor Leibniz var bra att ha till hands,
som ett slags journalistisk sekreterare.
Till gengäld förde Boineburg sin
skyddsling inför kurfursten av Mainz, Johan
Filip — så gick vägen uppåt på den
tiden för vetenskapsmannen som för
småskriftsförfattaren, för den tekniske
för-slagsmakaren som för det politiska
slughuvudet. Och Leibniz var detta allt och
mycket mera till. Med uppdrag av
fursten, i ärenden för Boineburg och med
egen högviktig mission till
storkonungen lyckas Leibniz komma till Paris —
lyckas ej med sina värv som han tänkt
sig, men stannar som lärare för
Boine-burgs son, en vidlyftig yngling, som
han ej är man att tämja, men han
stannar, hur det bär sig, år efter år, som
ger lysande gröda. Rent av plötsligt
spira hans anlag, utöver alla anade
gränser. Han finner till sin blygsel hur han
i matematiken saknar både vetande och
skolning, han tar skadan igen teoretiskt,
och under umgänget med tekniker och
beröringen med en spirande industri
eggas han till nya ansatser som
uppfinnare. Han arbetar med byggandet av
en U-båt, han uppgör planer på
genomgrävning av näsen vid Panama och
Suez. Pascals räknemaskin, som blott
kunde utföra additioner och
subtraktioner, driver han till att klara quatuor
species och rotutdragningar dessutom.
Han förevisar mästerstycket inför Royal
Society i London, som därför kallar
honom till sin ledamot. Till Paris kom
han utan vidare kunskap om Cartesii
geometri eller analytiska metod och
efter att ha »läst Euclides som man
läser en historiebok» — han lämnade det,
med odödligheten tryggad inom
matematikens historia, som uppfinnare af
differentialkalkylen. Till handledare hade
han Kristian Huyghens, pendelns
uppfinnare och fader till lagen om kraftens
bestånd, upptäckaren av ringarna kring
Saturnus. Sina matematiska
undersökningar förbinder Leibniz med
iakttagelser på själslivets område och blir på så
sätt vad man kallar en föregångare till
den lära om det psykiska livets
kontinuitet, som funnit sitt nyaste uttryck i
Henri Bergsons psykologi. — Då
Newton på egna vägar uppfunnit en
besläktad metod för differentialräkning,
försvarade Leibniz sin företrädesrätt. Striden
blev häftig och stygg och varade hela
hans liv, den gjorde det till hans
förvåning omöjligt för honom att någonsin
åter beträda Englands jord.
Den herre från Paris, som kom till
Spinoza, var ännu blott i frö som
filosof. Han visste om det och sökte sin
väg — han förstod att den måste
läggas över Haag. Läst hade han det som
skulle läsas, nu började han studera.
Från att genomgående ha godtagit vad
han fått i sin hand, inlät han sig nu på
att kritisera. Efter att ha skrivit, bör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
