Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Leibniz. Till tvåhundraårs-minnet av hans död. Av Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEIBNIZ
voyen, för vars enskilda uppbyggelse han
skrev sitt berömda verk, Monadologien.
Det så gott som förbjöds honom att
göra vidare resor. Leibniz försvarade
sig vemodigt, under hänvisning till att
han på grund av sin mångsidiga förmåga
väl kunde ha vunnit någon fast och
tryggad ställning, men att han just av
hänsyn till sin forskargärning velat hålla
sig fri från alltför bunden tjänst. Han
ville leva som fri författare, han kände
att endast denna livsform gynnade hans
andes flykt. . .
Konungen hade lovat belöna honom
tillfredsställande, om han lyckades hålla
sitt löfte att till en viss dag göra
historien färdig, åtminstone till en viss punkt.
Konungen kom från England och for
till ett bad, utan att något förnams om
löftet, och Leibniz stod i som för livet.
När Georg I kom igen, var Leibniz död.
Aldrig har en stor man blivit mer
småaktigt misshandlad än Leibniz av
Georg I.1
Utan hedersbetygelser blev han
jordad, »snarare som en rövare än som
landets heder», ej ens någon präst följde
honom till graven.2 Ingen vet ens för
visst var hans kvarlevor vila. Inskriften
OSSA LEIBNITII på kopparplåten i
slottskyrkan är senkommen och vilar
blott på förmodan. Det vetenskapliga
samfund han grundat i Berlin, som
sedan årligen firat hans minne, teg den
gången, och Royal Society i London
ville icke hedra Newtons motståndare,
men i Paris’ Akademi talade Fontenelle
över Leibniz i hela den vetenskapliga
världens namn.
Om sitt yttre har Leibniz själv i en
skildring fällt det blygsamma, vemodigt
erfarna ordet: Autoritas personæ
præ-valet rationibus! Han menar, det gör
sig bättre att ta sig ut som en be-
1 Fischer, anf. arb. 293.
* Fischer, anf. arb. 17.
tydande man än att vara utrustad med
högt förnuft. De beskrivningar vi äga
av hans person i vardagslivet stamma
huvudsakligen från ett slags sekreterare,
som sedan intog hans ämbete vid
biblioteket och som historiograf, »hans onda
ande», Eckhart. Hans papper ligga ännu
till stor del outgivna i biblioteket i
Hannover och annorstädes. Hans brevväxling,,
som sträckt sig till vida över 1,000
personer, däribland ett par och trettio
furstliga, har utgetts efter hand, och ständigt
göras nya fynd. Bohag hade han föga,
dä han hyrde hos andra och undvek
att bilda hushåll för att hålla sig ledig
och lös. Förmögenheten, som belöpte
sig till så där 15,000 thaler, gick till en
systerson, pastor nära Leipzig. Då denne
kom hem med arvet från en människa
han aldrig brytt sig om, blev hustrun
så glad, att hon segnade ned och dog.
Ett porträtt han fått med såldes till
lumphandlaren . . .
Nog är den starkaste ingivelsen
inför denna förgängelse medlidande,
vemod och bitterhet, men den viker dock
snart för en känsla av stil, ja harmoni:
hur skulle en allfamnande levnad som
hans ha ändat, om ej med en
bristning?
Allt i hans liv var fragment, stilen
fordrar att han faller i ruiner. Bland
vilka vi sedan kan gå och leta fram det
dyrbara som finns . . .
Han ville göra människoanden till
världshärskare och ge förnuftet det
avgörande ordet vid händelsernas gång —
vare sig det gällde konungaval eller
krigståg och annan politik, biläggandet
av strider mellan trosläror eller
vetenskapliga meningar, han tänkte logiskt,
ja geometriskt, resonerade sig till vad
som borde vara rätt och sant och klokt.
Och han fick orätt i de allra flesta fall.
Han lyckades vanligen illa. Hur
strävade han icke med skrifter och person-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
