Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Leibniz. Till tvåhundraårs-minnet av hans död. Av Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
666
ALGOT RUHE
lig agitation för en sammansmältning av
de protestantiska kyrkorna och deras
sekter till en enhet (union) och för
kyrkofrid mellan all protestantism och
romerska kyrkan, deras förening till ett större
helt (réunion), ja varpå berodde hans
intresse för missionsverk i grunden, om ej
på ett resonemang —• vi kan kalla det
dröm — om en världsomfattande tro?
Han vill ännu mer: att filosofien skall
enas till en lärokropp, beredd att famna
den enade religionen, att förnuftet och
vetandet skall mötas med tron till
befruktning och födelse av någct som i
eminent betydelse skulle förtjäna namnet
världsåskådning. Nå, dessa
tendenser låg i tiden: sedan man så länge
slagits om motsatser i tro och politik,
kände man sig dragen till »harmoni».
— Han tänker sig som politiker Europa
förenat i ett system av folk, inom
vilket varje särskild nation skall bevara
sitt säregna väsen och okränkt fullfölja
sitt kall. Han icke blott tänker så och
gör sina tankar till litteratur, han verkar
i handling, ej som doktrinär, utan
smidigt och fint, som det höves diplomaten
— vid varje steg han tar, ja så gott som,
gå händelserna honom emot. Den via
ad pacem, han följde hela livet, den
ledde till intet. Han uppgav till slut,
icke tanken, men försöken att göra den
till verklighet. Han såg sig nödsakad
att hänskjuta sitt hopp till den osäkraste
av instanser — till framtiden.
Vilka drömmar närde han ej — låt
oss kalla det idéer — om allt vetandes
samling i en omfattande organisation,
om en lärdomens republik, ordnad
rationellt (d. v. s. förnuftsenligt,
matematiskt) så som vetenskapen anstår. Hans
enda resultat, akademien i Berlin, sjönk
ned inför hans ögon till att bli en
vrångbild av hans syfte, ett tarvligt kotteri.
Och honom själv körde man på porten.
— Till befordran av den vetenskapliga
stordrift han söker få till stånd, till att
främja det lätta utbytet av kunskaper
mellan folken behövs ett hanterligt
bytesmedel, ett universalspråk, en
världsskrift, vilken liksom den musikaliska och
matematiska ingen översättning behöver.
Han ruvar på detta så länge han lever,
men lyckas ej.
Och hans egen forskning, hans egna
verk . . . Hans ämbete bjuder honom
skriva en historia, och han samlar stoff
från alla tider, alla håll, men spänner
ramen så vid att den brister — och
begraver honom i aktstyckenas kaos,
sedan han hunnit fram till något år på
iioo-talet. Han firade vid unga år en
triumf inom matematiken, som
evig-gjorde hans namn — han överträffade
den ej, knappast fullföljde den sedan.
Det ser rent av ut som om han
glömde bort att han var matematiker,
han brukade sitt matematiska huvud till
allt möjligt annat. Han bar inom sig en
syn av världen, som var hans egen och
ny, han kan räknas till det fåtal som i
storblick omfattat tillvaron, kunnat skönja
dess totalitet. För att delge vad han
såg, måste han skriva. Han skrev när
tillfälle gavs, han utmyntade sin filosofi
i brev, i tillfälliga, improviserade
uppsatser eller skisser i dialog — han skrev
för att upplysa en artigt nyfiken vän,
eller som fortsättning på ett samtal,
eller i polemik mot någon felaktig
uppfattning. Händer det att han någon
gång gör en omfattande utredning,
beror också detta snarast på en
tillfällighet. En liten essay av John Locke om
det mänskliga förståndet föranleder
honom att själv skriva: Nya essayer om
det mänskliga förståndet. Locke
dör just som boken är färdig, och
Leibniz låter den ligga otryckt. Skriften
betraktas gemenligen som hans främsta
filosofiska verk. Och Theodiceen, i
vilken han — till gamman för Voltaire,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
