- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugusjätte årgången. 1917 /
2

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Världspolitik och svensk nationalpolitik på Gustaf II Adolfs tid. Av Ludvig Stavenow

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

2

LUDVIG STAVEN O W

skilda staternas självständighet och
frihet. Den förra mer begränsade,
självklara och näraliggande uppgiften kan
kallas vederbörande stats nationella
utrikespolitik, varvid ordet nationell
närmast blott avser en naturlig
statsegois-tisk självhävdelse. Den senare
uppgiften åter kan karakteriseras såsom den
världspolitiska, emedan den har sin grund
i varje stats egenskap att vara
medlem av ett statssystem och av
världsstatssystemet och uttrycker den
nödvändiga förbindelse, som knyter samman
de särskilda medlemmarna därav.

I själva verket äro de båda
uppgifterna identiska eller sidor av samma
stora problem. Ju större och mäktigare
en ståt är, ju mer dess direkta
intressen äro engagerade över världsdelen för
att icke säga världsdelarna, ju mer varje
förändring i maktförhållandena även på
avlägsna orter klart berör dess egna
strävanden eller förhoppningar,
främjande eller hindrande, dess mer
sammanfaller denna makts egen politik med
dess världspolitik, uppgiften ter sig
väsentligen såsom enhetlig för dess
statsmän, dess nationella politik blir helt
enkelt världspolitik. Ju mindre och
vanmäktigare en ståt är, dess mer falla de
båda uppgifterna i sär, den
världspolitiska försvinner kanske alldeles ur sikte
och statens politik går ut på att
förfäkta egna omedelbara intressen så långt
detta utan ansträngning eller fara synes
möjligt, medan all tanke på att kunna
påverka det allmänna maktläget tränges
undan, ja, slutligen medvetandet om att
de större makternas inbördes
förhållanden dock äro den väsentligare och
djupare förklaringen till dess egen fortsatta
tillvaro alldeles försvinner. För en
sådan ståt. existera ej utrikespolitiska
uppgifter i egentlig mening, man njuter den
goda dagen, så länge den varar, tills
plötsligen kanske katastrofen är där, ovän-

tad och oförklarlig eller uppfattad såsom
ett yttre oundvikligt öde, mot vilket det
intet tjänar att spjärna.

Helt säkert känner litet var, huru
farlig en dylik rogivande sömn eller
vanmaktens självbekännelse är på det
utrikespolitiska området. Den närvarande
världskrisen har i detta avseende väckt
de sovande och givit även de mest
ovillige bland oss en aning om att vår trygga
yttre ställning och vår frihet icke äro
slutgiltigtgivna resultat av den förflutna
historien, som vi i evärdliga tider kunna
njuta såsom säker besittning, utan
förmåner som vi städse måste hävda
under nya faror och betryck, så långt och
så länge som våra krafter förmå. Ett
dylikt klarnat medvetande har även fört
gångna tiders arbete och statsmän något
närmare vår egen tids och lärt oss att
intimare än förut förnimma samkänslan
med den epok av vår historia, då de
yttre politiska problemen stodo i
förgrunden och då världspolitik och
nationell politik voro intimt och medvetet
förbundna i våra hövdingars rådslag och
i vårt folks bedrifter.

Det är ju intet tvivel om att gångna
generationer även stått inför samma
uppgifter som den nu levande, ehuru i andra
former. Mångfaldiga gånger i vår
historia har den fordran varit oavvisligen
ställd på våra statsmän att förbinda en
nationell politiks mer näraliggande krav
med en medveten strävan att influera de
stora europeiska maktmotsatsernas
brottning, att vara med vid bestämmandet
av de yttre förutsättningar, varunder den
egna staten skall leva sitt framtida liv.
Ingen epok av vår historia har dock mer
glänsande förstått denna uppgift än den,
som i vår erinring bär den begynnande
storhetstidens namn, inga statsmän
klarare och kraftigare förmält en svensk
nationalpolitik med en svensk
världspolitik än de stora gestalter, som under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:55:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1917/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free