Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Klosterklockan. Ur en outgiven berättelse. Av Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
HILMA ANGERED STRANDBERG
omkull och trampats till blodiga
slam-sor, men ingen aktade längre på
hämnd-och ångestrop. De slukades av
jubelbruset från backen, och som gatan nedåt
tagit bara starkare fart för den långa
väntans skull, vällande fram oemotståndligt
som elden tänder i storm.
Ty äntligen varsnades tåget.
Företrätt av härolder, som på nytt
föste folket åt sidan, rörde det sig
däruppe genom gatkrönets förgyllda
äreport och kom snigellikt långsamt
branten utför. Främst gick musikanter och
slog på pukor, stötte i horn och blåste
på dubbelpipor. De buro blå och gröna
och röda kåpor och fransad gördel, och
kring hjälmmössan satt små
silverbjällror och bjäbbade outtröttligt likt
sladd-rande kvinnotungor. Knäade gjorde
männen, svängde sina gula skinnskor starkt
utåt för den tvungna längsamhetens skull
och voro röda som tuppkammar av
ansträngningen att hålla takt. Bara
citter-spelaren satte hakan i vädret som för att
visa att han oberoende av alla
besvärligheter likt en sann musikant lät tonerna
dansa fritt.
Därpå kom då Hon, festens Höga
Drottning, den tronande Madonnan,
stadens hulda skyddsfru, målad till Guds
ära av mästaren bland mästarna. Den
ofantliga tavlan vickade och darrade ett
grand på båren, buren på axlarna av
lärjungarna, som med handen i sidan
under axelkappan fjät för fjät hasade
sig ned för gatans flata stenar.
Efter dem klevo stadens styresmän i
röd ämbetsmantel, och den ovige
biskopen i guldstickade hättan och händerna
skakande av mödan att hålla fingrarna
utsträckta till välsignelsen. Bakom dessa
åter struttade rådmän i ornat och gledo
sirligt konstnärerna, den självsvåldige
och fagre messer Ambrogio och Arnolfo
byggmästaren och många fler, ända upp
till mästaren själv i smaragdgrön kappa
med bronsspänne och blygsam uppsyn,
som sig hövdes, under gråa lockarna.
Ytterligare kommo banérförande
ombud för gillen och skrån och sist vita
dominikaner och bruna franciskaner,
mumlande böner och med vaxljus, som
brunno fast det knappt syntes, de gula
små eldflingorna töjde sig åt sidan som
om de velat in i skymmet.
På detta utomordentliga sätt sänkte
sig Himladrottningen ned i gatans
vindlingar, och så snart hon kom nära, dog
oväsendet bort, och en sådan stillhet
inträdde, att det föreföll som om
instrumentens gnällande och smattrande ristat
tystnaden med våld. Man glömde
prakten och världsligheten och stirrade i
häpnad på verket, som för var fot det
nalkades växte, tycktes det, i omfång
och skönhet. Allt för stort, allt för
betagande i det trånga, skumma! Folk
begynte vagga på huvudet i takt med
den vickande gudamodern:
— Se bara hur solen söker träffa
henne, men så se då hur den kysser
hennes ljuva ögon, hennes strålande
mantel — du kära, du kära — på din gyllne
tron, tjänad av skaror dem ingen räkna
kan . . . änglar och gudsmän i guld och
himmelrikets egna färger!
Glömt hade man att knuffa fram sig
och de sina och lova hämnd på den,
som segrade i kampen om en fotsbredd
mark. Glömt att hata och hota för ett
flyktigt nöjes skull, ja själva detta nöje
var förgätet för en överväldigande känsla
av ens eget mörka elände i motsats till
den glansrika uppenbarelsen. Främst
sorgerna, som inte ha namn, de där som
sticka till så fort det mörknar och
stillhet råder i huset — om det till sist
skulle vara svedan av allt ont man gör
från morgon till kväll? Vem tyder
mörkrets och tystnadens ve?
Ur pinade bröst steg tunga suckar,
mummel och kvidan, det ökades till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
