Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Klosterklockan. Ur en outgiven berättelse. Av Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLOSTERKLOCKAN
13
jämmer, än gråtkvalt, som om
döds-trötta sargats, än pipigt hest, som om
strupen täppts för, tills alltsammans fick
sin förlossning i en viskning, som bredde
sig hemlighetsfullare än suset i vassen:
— Heligaste, heligaste, bed för oss!
Nu var Hon alldeles bredvid. Man
urskilde de gyllne helgonringarna kring
hennes blygsamt dokhöljda huvud och
kring de andras rikt hårprydda hjässor,
smyckade, icke med målade, nej med
verkliga ädla stenar. Som hundra små
solar — så glimmade det. Också lade
man märke till att gruppen av heliga
kvinnor på ömse sidor om det
gudomliga sätet var den ena den andra
alldeles lik till antal och ställning och de
hulda kvinnoanletena så fullkomligt
enahanda, att det var som att se ett enda
ansikte mångdubblat.
Alla vordna ett i det himmelska
sinnet, ja visst, sant och lätt att fatta.
Fast man ju svårligen själv kunde
tänkas få med så mycken höghet att
skaffa. Och när nu mästaren
upptäcktes brast andaktens spänning, som mer
liknat skräck inför en sådan skapelse av
en syndig människa, på nytt i jordiskt
jubel. Örondövande slungades ropen
upp från smala prång och kastades
tillbaka i gatans djup sprödare och gällare,
lövruskor yrde kring de bärandes
skuldror, rosor regnade från höjden på
mästarens huvud, och välsignande tillrop
sökte sig ned i hans bröst som droppar
av het, söt honung.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
