Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Klosterklockan. Ur en outgiven berättelse. Av Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
HILMA ANGERED STRANDBERG
okammad och vildögd och gav sig till
i allas åsyn att gissla sitt sargade bröst.
Eggade av hans skrik som korn dagens
ovana känslor att svalla över, trängde
massan på under gråt och rop, och då
knektarna jagade undan dem träffades
Giovanni, liksom på hån framtvingad till
hyllning i främsta ledet, i bröstet av ett
lansskaft. Mästaren såg det och nickade
nedlåtande åt munken.
— Sakta knektar, sade han klingande
högt, — låt stackars hopen i frid få
prisa Herren för gåvan han i dag
beskär deras stad.
Som för att sanna orden brast
ringningen lös i kyrktornet, och nytert
mor-gonfriska stämde stadens alla klockor
in i jublet, förtäljande för de soliga
höjderna om dagens betydelse. Med
väldigt brak foro tempeldörrarna upp. Följda
av rökelsegossar uppenbarade sjungande
präster sina guldglindrande gestalter på
tröskeln och drogo sig baklänges inåt,
med utsträckta händer välkomnande
verket. Likblek mötte Giovanni Ambrogios,
målarens, lättsinniga gycklarblick.
— Min kära Giovanni, sade den, du
fäster dig för mycket vid en ringa ting,
här följer jag mästerstycket upp till dess
höga plats, än sedan? Kan du se det
på mig? Gå din väg fram kallt som en
man den där vet vad han vill och
skrattar åt övrigt.
Men Giovanni frossade av att låta sina
tankar, det enda han kunde röra fritt,
ringa i otakt med alla ljud, skära falskt
mot alla människors vackert och riktigt
sjungande tankar. På så sätt
övergiv-nast av alla stirrade han efter Tronande
Madonnan där hon gick sin äras gång
mot högaltaret. Inne i templet härskade
dunkel, genom rökelseimman såg det ut
som om över ljusen svepts en slöja av
gråt. Giovanni tyckte att han sjönk allt
djupare ned i en svart brunn.
Men just då han nått själva bottnen
av vedermöda, föll bitterheten av honom
som en främmande börda han burit till
målet. Och han steg, tyckte han, en
bubbla lik, lätt och fri, rysande av
väntan på saligheter dem han ej hade namn
för, de voro en oöverskådlighet av kraft
och liv. Steg mot ett hav, ett hav i
storm, han den ensamme, store vågen,
som skummande lyfte sig, yrde och
fröjdades blott av sin egen kraft.
Obändigt slog sig den långe munken
ut genom mängden och skyndade bort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
