Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Klosterklockan. Ur en outgiven berättelse. Av Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
HILMA ANGERED STRANDBERG
töckniga himlen rann upp en stor
darrande stjärna och blev stående över
vapenporten. Det skedde så fort och klart
att snidaren stannade. På himlen
syntes blott denna enda stjärna, och hon
var alldeles lik den hans mor en gång
pekat upp på och sagt:
— Under den är du född Giovanni,
av far din, barbaren, fick du håret och
sinnelaget, giv akt.
Vad skulle han ge akt på? Vad
visste han?
Tröttheten i lemmarna gav sig
tillkänna, och när röster från »Gyllne
Hornet» hördes vek han av in i en
mur-omgärdad örtagård och kom rakt på
vinstugans valvdörr. Men ljuset flöt ut
på gången så brett att det väckte hans
skygghet, och han tog viloplats på en
tunna i skuggan invid dörren.
Ingen lade märke till honom. Från
den låga salen, proppfull av människor,
trängde ut os av pä spett stekt fjäderfä
och av utspillt vin, som rann utefter
ler-golvet, värden gav sig inte ens tid att
sätta i tunntappen mellan påfyllningarna.
Till »Gyllne Hornet» kom allehanda folk,
i dag sågs bland borgare och
konstsven-ner förnämliga främlingar i sidenkappor
och gullkedjor om halsen, säkert från
grannstaden. Alla sutto bänkade kring
väldiga bord, åto och drucko och
avhandlade dagens händelse. Vid
bordsändan närmast låg fader Nicola böjd
över och berättade något viktigt. Hans
ögon stodo runda och alla tio fingrarna
utspärrade, Giovanni kunde höra att det
rörde sig kring ett rykte, som kommit
i omlopp och gick ut pä ingenting mindre
än att den nådefulla Jungfrun skulle i
egen person uppenbarat sig för
mästaren, vadan denne satts i stånd att återge
hennes gestalt just så, som hon gått
och stått här på jorden.
I skenet av hornlyktorna, som hängde
ned mellan korvar och lök, skönjdes
mörka pupiller vidga sig undrande och
eftersinnande om inte till sist den
tydningen vore naturligare än att en
dödlig människa av egen kraft förmått utföra
slikt? Tanken att just deras stad till
den grad hedrats stärkte påtagligen de
goda borgarnas matlust, för nu grepo de
sig an som svultna djur med de
hårdkokta äggen och den våtfriska laktusen.
Giovanni tog ur fickan vad han spart
av ost och bröd. Den enkla måltiden
friskade upp sinnet, hans blick fick
genomträngande skärpa, där den vandrade
från bord till bord.
— Fula voro människorna,
förskräckligt fula. Klart som med präntad skrift
stod att läsa i deras uppsyn en eller
annan vidrighet, här lättja, där högfärd,
liderlighet, girighet, listig lögnfullhet eller
avundsam härsklystnad. Han såg det
inte bara i deras ansikten, nej i
rörelserna, i sättet att gå, stå, sitta —ja dricka
till och med. Så ett med deras väsen
och varande var synden, att man skulle
trott dem nödgade att handla därefter.
Men det gjorde de alldeles inte. Många
kände Giovanni som goda medborgare,
ja några av de vederstyggligaste
anletena tillhörde de största och kraftigaste
människorna.
— Här sitter nu hårskärar Galeotto
och örtkrämaren Ludovico, tänkte han.
Båda föra de en rättfärdig vandel och
ge tionde till kyrkan, utan prut, inte
skrytsamt heller, utan som plikten
bjuder. Och ändå ser jag tydligt girighet
sticka ut genom Galeottos små blinkande
ögon och lystnad att dräpa ur Ludovicos
smala tättslutna mun och hopknutna
näve. I sin ungdom hade Ludovico
suttit i halsjärn vid pelaren för dråp i
hastigt mod, och nu övar han sig i att
tygla vreden i en sådan mån, att han
var gång hans slarviga käring retar
honom ler mot henne, tills han själv tror
leendet vara uppriktigt. Håller icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
