Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Klosterklockan. Ur en outgiven berättelse. Av Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLOSTERKLOCKAN
17
Ludovico nära på måttet för ett helgon?
Och likväl ropade handen på mord,
aldrig kunde det lönliga livet övervinnas
så helt, att det icke tittade ut genom
något hål. Hos de ärliga, de
förståndiga, de övervägande goda.
Bara när satan fått makt med en
människa kan hon omskapa sig till en
ljusens ängel — se bara på fader
Antonius, som nu viskar förtroligt med
vällustingen Luigi Baggiani. Vad månne
det i kväll går ut pä? Fader Antonius
har skändat jungfrur och medels en
dyrbar luktolja förgiftat donna Beatrice för
att komma åt hennes lovade rikedom.
Fader Antonius börjar sin dag med en
lovsång och slutar den med ett
bovstreck, varenda medborgare vet det, men
ingen tror sitt eget vetande. Ty paterns
leende är oskyldigt som ett nyfött barns
och hans ögon klara och milda som
kvällshimlen på en skön dag.
Hättan hade fallit av Giovannis
sträv-håriga huvud, han sträckte fram halsen
längre för att se, ögonen glittrade
skoningslöst:
— Där sitter Ambrogio, hans egen
vän. Under halvslutna ögonlock skjuter
en stråle, inte av lättsinne bara, nej av
lust till grymhet, de långa fina händerna,
en kvinnas händer, smyga sig till vad
som finns inom håll för dem mjukt som
katten och så — snabbt som pilen ur
bågen — omsluta de föremålet. Starkt
och säkert. I Ambrogios veka drag
darrar hälften av dödssynderna.
Och ändå är han inte sådan. Han
är flitig och skicklig, han studerar
filosofien, och hans främsta önskan är att
måla tavlor som ehuru lekande
framställa ädla dygder.
En gåta är alltsammans. Ständigt
vikande, med de hemliga sprången över
okända sluk. En förnumstig rättar på
den gåtan, men Guds utvalda —?
Giovannis läppar öppnades torra, och
2—Ord och Bild, 26 ;e årg.
hans ögon spärrades upp. Så slöt han
dem som för ett bländsken.
I hans verk blev det fulaste vackert,
i synden låg skönhet — Jesus korsfäste!
* *
På källarsalens gäster hade emellertid
värdens ypperliga vin börjat visa sin
verkan. Konstsvennerna tvistade
larmande om de nya färgstarka
mosaikerna, som några påstodo ha förlorat i
linjernas rena stränghet och hållningens
värdighet, och den misskundslöse
Ambrogio förtaide högljutt om hur han i
går satt mästarn på det hala.
— Säg oss, hade han frågat
troskyldigt — hur kan det vara att
grannstadens nye mästare får en sådan
ljus-klar genomskinlighet i sin färg och ändå
inte använder guld?
Då hade mästarn häftigt rodnat,
låtsat likgiltighet och förklarat, att fast
tider gingo, och andra tider kommo,
och en del väl funnes att lära, så stode
ett dock fast: utan guld ginge aldrig
att uttrycka himlarummet kring det
heliga, de saligas rike, det nya Jerusalem
en klar Jaspis lik —
Det höga skratt varmed denna elakhet
hälsades av de vanvördiga unga, gav
främlingarna mod att visa vad de buro
i skölden. De kastade fram
invändningar mot »Tronande Madonnan».
Gestalterna uttryckte ingen rörelse, ingen
vilja till liv, menade de. Verket gåve
prov på stadens kända smak för det
mjuka och veka, varför också dess
konstnärer rådde på färgborsten men läto
mejseln och hammaren vackert ligga.
Denna ohöviskhet af utbölingar kunde
dock icke tålas. Konstsvennernas glada
ansikten mulnade, och borgarnas
upphettade blod råkade i svallning.
Fientliga tillmälen stungo som lansspetsar,
och redan famlades efter kniven i
slidan, då på en gång en lång, mager
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
