Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Värjan Av Karl Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄRJAN
Av KARL ASPLUND
I
Han var nog ett ganska förfelat skott
av en gammal och ädel stam.
Hans namn i historien klingade gott,
men man sade han bar det med skam.
Han hade ej klarat sin kurs som kadett;
— och hans ära var inte så stor,
där han lackade posten och skrev på
maskin
på Cunards Londonkontor.
Hans fäder stredo för Belgiens värn
i Ludvig den fjortondes dar.
De blevo till jord. Men rustningens järn
och namnet och äran var kvar.
Och Pepy, den siste, som namnet bar,
han gjorde det känt också,
— men mest i Alhambras promenoar
och på pantkontor i Soho.
Man vet ej hur mycket han slarvade bort
av smycken med minnets glans
på nöjen av annat än ädel sort.
Men man vet också, att det fanns
en sak, som han aldrig satte i pant
för en hygglig Alhambrabiljett,
en värja med fäste av stålbriljant
och gravrost på klingans bett.
Den fördes i spetsen för tappra led
en gång av en pansrad hand.
Den blev sliten och hackad och
blodades ned,
när man slogs för rike och land.
Och gömda i rosten på klingans blad
otydligt kunde man se
graverade namn i en sirlig rad:
Oudenarde, Ramillies, Malplaquet.
Il
Nu lyste det dagsklart i Leicester Square,
när teatertiden var slut.
Chapeau claque’r och kappor, en
böljande här
från lokalerna strömmade ut.
Det stänkte repliker; det dansade skratt
bland bilhorn och cabhästtrav,
som Londonsäsongens kvava natt
sög upp i sitt ullgrå hav.
Där stod han och hängde på trottoarn
vid dörrn till Alhambras seen.
Hans ansikte, mitt mellan dandy och barn,
pierrotlikt i ljuset sken.
— Vad Dolly dröjde! Han svor lite lätt,
men hans hjärta var hett och glatt,
när han steppade takten och sjöng sin
kuplett:
»Vart ska jag ta vägen i natt?»
Det var oro i luften. Man läste nervöst
telegrammen i fönstren vid Strand.
— Vad svarar Tyskland? — Snart brakar
det löst.
— Well, då ska vi slåss för vårt land.
Det var den veckan då kriget bröt ut.
Han visste ej mycket därom . . .
— Å, där stod hon ju färdig i trappan
till slut.
— »I am glad, lilla Pepy, du kom!»
En snövit kappa, en fjädersky
kring halsens pudrade skinn.
I ljuset sken hennes skära hy,
när i caben hon hoppade in.
I gatornas skimrande nattféeri
hur festligt ljuset försmalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
