Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Värjan Av Karl Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
KARL ASPLUND
till ett pärlband av lyktor, som rann
dem förbi
över negerhudsblank asfalt.
Vad frågade han efter Serbiens not,
när han kysste sin vita Doll
och såg hennes välvda och käcka fot
under kappans duniga fåll.
En ström av lust genom ådrorna drog.
och han sjöng på sin gamla kuplett:
»Vart ska jag ta vägen i natt?» — Hon log.
»Vi far väl till din dublett» . . .
III
När han tände på bordet, ryckte han till.
Där låg det ett brunt kuvert.
Det var order att resa och rycka in,
daterad och stämplad Anvers.
— »Du reser väl inte?» Hon strök
sin kind
emot hans helt ängsligt och ömt.
Men han teg, och det var som han
kommit ihåg
en sak, som han länge glömt.
Han tog sin värja, som hängde i vrån.
Den hade han lekt med ibland,
men han tyckte den låg på ett annat sätt
i kväll i hans smala hand.
Och han tyckte, att aldrig han vetat förut
vad meningen var med de tre
graverade namnen i klingans blad:
Oudenarde, Ramillies, Malplaquet.
Han gav henne värjan och viskade blygt:
— Du kan ha den som minne — sen . ..
För jag reser, Dolly, och Herregud,
vem vet, om jag kommer igen.
Men — damned old Germans! — nog
ska jag slåss
när de slåss för mitt eget land.
Jag är ju den siste och sämste bland oss,
— men nu vill jag duga ett grand.
Jag skall titta, om vapenrocken är snygg.
Å, se efter om tåget, min vän!
— Nej, gråt inte nu och var tråkig och
stygg!
Vi har fyra timmar igen . . .
Och han kysste sin flicka på kinden lätt,
och hans hjärta var hett och glatt,
när han tog uniformen och sjöng sin
kuplett:
»Vart ska jag ta vägen i natt?»
IV
Det var vid Yser, i första tranchén
av helgernas ställning vid bron.
Granaternas nedslag sprutade sten
och grov sjöng mörsarnas ton.
Man slogs i förtvivlan, i blod och svett.
Där tystnade karl efter karl.
Och när ordern äntligen kom till reträtt,
låg linjen orörlig kvar . . .
V
Det dansar en flicka vid Leicester Square,
och Dolly är flickans namn.
Hennes midja är mjuk, hennes kind är
skär,
— och hon bjuder nog gärna sin famn.
Ni kanske har sett hennes rum i Soho
i kvarteren av gulgrå sten.
Och kanske ert öga har fallit på
en värja vid cheminéen.
Hon säger — och kanske hon gömmer
en tår: —
»Den fick jag en gång av en vän.»
Den är gammal, you see — ett par
hundra år.
Men nu är den blank igen!
Och Ysers namn står ristat till slut
i raden efter de tre
som gömdes i rosten på klingan förut:
Oudenarde, Ramillies, Malplaquet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
