Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Minne av Björnstjerne Björnson. Av August Lindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNEN AV BJÖRNSTJERNE BJÖRNSON
47
Dagen därpå blev han dock mildare
stämd och sände mig sitt fotografi
undertecknat »med hengivenhet». Han skrev
också till svenska ecklesiastikministern ett
varmt rekommenderande brev, att jag
måtte erhålla en plats i Sverige
motsvarande den begåvning han ansåg mig äga
som sceninstruktör. Statsrådet
Wennerberg meddelade mig vid ett senare
tillfälle, att han emottagit brevet.
En gång mötte jag Björnson i en
stor hotelltrappa. Han steg ned som
en kung, omgiven av sin svit, en mindre
sådan åtminstone. Jag kom från en dansk
turné med Rosmersholm, frän danska
provinser, med en enastående framgång
bakom mig. Så fort han fick syn på
mig ropade han ut med vanlig pathos:
»Nej, August Lindberg, du må sätte en
stopper for dette. Du kan ikke forlange
at menneskeheten skal bosätte sig med
dig i en likkiste!»
»Menar du Rosmersholm», frågade
jag-
»Ja», svarade han.
»Säg mig då, Björnstjerne Björnson»,
fortsatte jag, »är där icke annat och mera
i Rosmersholm än en likkista?»
»Om der er? Om der er?» svarade
han mitt i trappan och liksom inför ett
helt auditorium. »Jo du, der er hele
denne menneskehetens opsamlede adel
som vi alle higer efter!»
Men åren gingo, och politikern
bortförde diktaren Björnson — såvida man
icke kan säga att han fortfor att dikta
även i politik. Ja, det gick så långt, att
till och med den eljest så tystlåtne
Henrik Ibsen en dag lät undfalla sig sådana
ord som: »Ja, Björnstjerne Björnson han
er nu politiker han, men det är ikke jeg».
Så stod han en gång på ett
folkmöte i Gjövik och sade till en
bredvidstående arbetare: »Du ser jo ikke ut
som en Svenske du. Du ser ut som en
Nordmand, gjör du!» Av hätskhet blir hat.
och hat for han omkring och sådde.
Jag hade levat och rest så länge i Norge,
men aldrig märkt någon skillnad på
norrman och svensk, och nu ville han
ta likheten ifrån mig. Hela mitt inre
glödde av harm. Den store Björnstjerne
liksom smälte bort, och det som blev
kvar, kunde jag icke längre älska.
»Kung Midas» hade blivit till.
Författaren kom själv och läste stycket för
mig i Göteborg. Jag fick också veta,
att Björnson vid ett tillfälle i Bergen
skulle ha fällt de ord om Gunnar
Heiberg, som denne lägger i Ramseths mun
om Finn Hals vid Ramseths första
inträde på scenen. Var detta sant, så
var naturligtvis sammanstötningen
mellan Björnson och Heiberg oundviklig.
Jag uppförde stycket — med fru
Didi Heiberg som gäst — och utförde
själv den roll för vilken Björnson varit
modell. Jag undvek naturligtvis all yttre
likhet, men att undvika den inre var
omöjligt, såvida icke hela figuren skulle
bli luft. Genom en olycklig tillfällighet
kom professor Warburg i Göteborg att
uppfatta den som en personlig
efterlik-ning, och härmed voro alla förbindelser
mellan mig och Björnstjerne Björnson slut.
När han sä kom till Stockholm för
att emottaga Nobelpriset, var jag vid
Kungliga Operan, och han sökte mig
där, men vi träffades ej.
Hans sinne hade förmodligen mildrats
av lyckan, ty han var alltid en
ingivelsens man, eld och lågor.
Det var också i ett sådant ögonblick
som jag hörde honom använda ett hårt
ord om Henrik Ibsen, men motivet till
hans vrede var äkta Björnsonskt: »Kan
du tänke dig», yttrade han, »at han har
skrevet til Morgenbladet och takket for
en kommende recension!» Det var
Björnstjerne Björnson i få ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
