Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Nya böcker om gamla herregårdar. Av Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5°
ELLEN KEY
Vi, dagens böljor pl en flod, som glider,
i morgon hava sjunkit i det tysta,
men andra böljor skola, vad det lider,
ur djupet stiga upp av solen kyssta
och vandra, också de, mot hav i öster,
hör redan deras sorl, hör barnaröster!
Vad mer, om själva vi då hastigt glömda
till ett med flodens flöden sammanblandas,
om floden själv lilott flyter mot den drömda
och lju-a dag som kanske fjärran randas.
Vi voro böljor ovan flodens flöden
men vandra, sjunkna, än mot morgonglöden.
Det är kärleken till dessa forna, som
böljor flydda släkten, till barndornsbygden,
till hemlandet, som är den verkliga
enheten i dikten, och för denna enhet blir
Griparnas kedja en symbol.
Den järnbeslagna kistan, som blivit
bokens uppslag, förekommer i en gammal
släktkrönika om familjen Mörner.1 Den
berättar om en Mörner, som samlat sina
skatter från den tid han var i krig mot
turkarna. Skrinet grävde han ned på en
för alla okänd plats. Döende samlade han
sina söner omkring sig, och framtog
skrinets nyckel, som han bar på sin
riddar-kedja, men innan han hann beskriva
platsen för kistan dog han. Detta skedde i
släktens tidigare hemland, och diktaren
har — i det han bytt Mark-Brandenburg
mot Sverige — även bytt namnet och gjort
om den gamle Mörner till den Mauritz
Birgersson Grip, som byggde Mauritzberg.
Berättelsen om Björngripens återkomst
är även den en Mörnersk släktsägen.
Hjälten var översten vid Östgöta Ryttare, greve
Hans Mörner, som blev fången vid
Pul-tava men återkom och gifte sig med en
fröken Sparre. Från detta par härstammar
Birger Mörner. Skildringen av den
själv-vållat barnlösas öde är byggd på en
folksägen ur August Bondesons skattkammare.2
Gamla anteckningar om familjen
Klingspor — som i början av i8ootalet ägde
Mauritzberg — äro underlaget för de i
trogen tidston och med känslig hand gjorda
memoarer, som kallas den gamla
stiftsfrökens. Och en Hedvig Ekeblad, född
Mörner, har verkligen planterat den stora eken.
1 Den är författad före 1600, förvarad på
Esplunda och för en del år sedan tryckt av C. M.
Stenbock, vars hustru är författarinna till en av de
här nedan nämnda böckerna.
2 Sägnen fanns även i Småland och
behandlades redan på 1880-talet av signaturen Sune
Folkeson i Ell sagans blad.
Det är således egentligen endast gården
själv, landskapet, ortsminnena som äro
verkligheter bakom de gestalter dem skuggspelet
stundom endast låter skymta, stundom
bjuder stanna. Av sin egen släktgrens
krönika har Birger Mörner medtagit helt
litet, och när han skildrar Mauritzberg i
gamla tider, möter man icke — för att tala
med Tegnér— adelsmannens högmod »över
de århundraden, som förflutit se’n den tid
då staten njutit gagn av hans förfäder».
Författaren har lockats av det härliga
stället själv att skickligt fabulera och vemodigt
fantisera om de skuggor, som alltjämt leva
i de höga salarna och vandra längs
parkens gångar. D. v. s. för den som har
drömmarens ögon att se dem med och
diktarens öra för deras gråt eller skratt.
Birger Mörner har båda delarna, och
därför bli hans gestalter och deras tragiska
öden — i synnerhet kvinnornas —
gripande.
Anna Catherina, som bidar sin käresta
bland styvmorsblommorna och som
slutligen ligger död, täckt av det stora
guldhåret, begråten av alla och på den
kämpa-store Linköpingsbiskopens axel buren till
graven; den lilla spensliga mörkögda
riksgrevinnan Sibylla, som följt slottsherren hem från
trettioåriga kriget, men frusen och skrämd
aldrig kan trivas i det snökalla landet;
Aurora Königsmarck, då hon firas av sin
ungdoms älskade, själv »så ung och
jungfrulig som en av dagg ännu kylig
glänsande viol» — alla dessa kvinnor äro
med några drag tecknade så att de klart
framträda mot de krigiska tidernas mörka
bakgrund. Det blir den av dessa tider
hårdast medfarne, Björngripen, som
hemför den sköna Sigrid Svanehielm, vilken
sä älskade sin skönhet att hon med
trolldom hindrade det moderskap, som kunde
skadat den, men som slutligen brännande
ångrade sig, då hon lärt sig älska den
henne påtvungne maken. Hon får sin
helsot när hon på julnatten ensam i
kyrkan får se tre barn med hår av samma
kopparglans som sitt eget och hör
förkunnas att den ene gossen skulle blivit
sitt lands värja, den andre sitt folks
strängaspel, men flickan en endas stjärna, om deras
mor haft kärleken. Denna gamla gripande
sägnen om den självvalt ofruktsamma är
här så behandlad att den blir bokens
höjdpunkt. Efter dessa luftiga fantasiskapelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
