Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Nya böcker om gamla herregårdar. Av Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5°
ELLEN KEY
efter hans första besök på Hunnerstad
anförtror den då 24-åriga Ulla sin dagbok,
att han är »den aimablaste karl hon sett».
Han njöt nu på äldre dagar av det enkla
lantliga behaget och av släktkärleken på
Hunnerstad, när han sade sig se »döttrarna likt
en skön krans omgivasinrespektabla moder».
Åt alla, men särskilt åt guddottern Ulla
— som sjöng, spelade och agerade —
uttänkte han passande och dyrbara gåvor.
Han visade, som Ada Rydström påpekar,
ej endast sin älskvärdhet i ord utan genom
uppoffringar i penningar, möda och — än
betydelsefullare — av sin egen bekvämlighet.
Han försäkrar Ulla »både som släkting och
en ovanligt söt varelse i det vackra
släktets skara» om sin tacksamhet för hennes
gengåvor; han har all möda ospard att i
råd och dåd främja Hunnerstadsbarnens
bästa, om han än därvidlag lät leda sig
av sin tids fördomar.
Axel Armfelt deltar i det finska kriget,
råkar i rysk fångenskap, där han för ett
ganska angenämt liv, och kommer
välbe-hållen hem. På hemresan får han första
gången i Stockholm se sin »lilla Minna».
Denna var hans dotter med en Anette
Wistrand, vid vilken han var varmt fästad.
Men Gustaf Mauritz gjorde sig stor möda
att skilja honom från Anette. Hon anbringas
hos hans släktingar på »Engsö»,1
sedermera får hon plats på ett av hans gods i
Finland. Han har aldrig annat än gott
att säga om henne. Hennes »conduite»
är utmärkt, hon är »allvarsam som en
Lucretia», hon är klok, snäll att arbeta, »har
god tournure» o. s. v. Den redbare och
präktige Axel var djupt fästad vid Anette.
»Men», säger excellensen, »att få barn
med en flicka utan namn är lappri, men
att giva henne le parfait amour och kanske
gifta sig slutligen med henne är ryseligt.»
Och på ett annat ställe heter det: »Hans
satans Pig-Amour handterar han som en
romanhjälte och talar i sitt brev om
uppoffringar och ioo-de andra ridiculer. Hon
har fått ett barn och det har hon så
mycken del i som han; det barnet har hon
intet besvär utav; för sin framtid är hon
1 Genom Gustaf Mauritz blevo Armfeltarna
bekanta med grevinnan Sophie Piper på Löfstad,
och en av de många tidsbetecknande skildringarna
är Ullas beskrivning av en jul på Löfstad. Nägra
av de intressantaste illustrationerna i boken äro
från Löfstad och grevinnan Sophie Nordenfalks f.
Piper samlingar.
försörjd. Hvad kan i hela denna affaire
vara mera att begära av Axel Armfelt:»
Det är excellensen som bär omkostnaderna
för att hålla de älskande skilda, och han
finner sig ha all anledning att förarga sig,
när de båda älskande icke upphöra med
sin brevväxling och Axel kommer med sina
»sublima sentimenter». Men småningom
svalnade dessa, och han fick en annan
»Pig-Amour»,! allaavseenden Anette underlägsen,
och denna blev slutligen — men då var
excellensen död — hans hustru, sedan hon
enligt sägnen karlklädd följt hqnom i sista
kriget. Den präktiga Anette blev hela
livet sin känsla trogen. Hon avvisade de
fördelaktiga giften hon kunnat göra, och i
sina välskrivna brev visar hon sig som en
fin och osjälvisk personlighet, vilken gör
sig aktad och avhållen i alla de hem, där
hon som hushållsmamsell får sin utkomst
och blir — som jungfru Lotta — den
»betrodda».
Det är icke möjligt att göra närmare
reda för alla de skiftande öden, de
intressanta kulturbilder, som upprullas av den
berättarglada och insiktsfulla författarinnan.
Axel och Carl deltaga båda i Sveriges
sista krig. Excellensen är outtröttlig i sina
omsorger om deras befordran, uppträdande,
språkstudier o. s. v. Han ivrar för Ullas
förnuftsgiftermål med en annan Armfelt,
»Calle på Runtorp», mycket äldre än
hon och vars stela väsen han betecknar
genom att kalla honom Stövel-Blank, och
sedan detta ej lyckats bjuder han Ulla till
Åminne. Han talar berömmande om Carl
Johan och ömkande om den »olyckliga
och galna varelsen Gustaf IV Adolf». Han
ordar om Finlands sällhet under den nya
styrelsen; om kejsar Alexander som en
ängel danad att lyckliggöra men om
Napoleon som en tiger. Men jag måste motstå
frestelsen att anföra mera ur Gustaf Mauritz’
intressanta och i det hela så älskvärda brev
för att återgå till Hunnerstad och dess
invånare. Oron för Axel och Carl ute i
kriget, sorgen över ena dotterns och
systerns, Louises, frånfälle äro skuggor, som
ytterligare fördjupas genom excellensens
död 1814. Ännu några veckor förut har
han skrivit sitt sista intressanta brev till
guddottern med omdömen om det politiska
läget. Men allt ljusnar när bröderna
komma hem, Axel lastad med presenter till den
dyrkade modern och systrarna, till tjänare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
