Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Nya böcker om gamla herregårdar. Av Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA BÖCKER OM GAMLA HERREGÅRDAR
49
UR BEATE-SOPHIE ARMFELTS RITBOK.
ståtliga kärnkvinnor, som under vår
storhetstid. styrde och arbetade på de ofta
herrelösa godsen, och på Hunnerstad
framträdde en sådan kvinna i Beata Mörners
gestalt, hon om vilken sägnen maler att
hon i kyrkan med bibehållet yttre lugn
fortsatte sin andakt, även sedan en dammig
soldat avbrutit den med budet att hennes
make, som hon under många år ej hört
av, anmälde sig till middagen på
Hunnerstad ! Man delar författarinnans hopp att
predikanten snabbt satt punkt på sin
predikan! Beata Mörners dotter, gift med
baron Bildstein, hade i sin ordning en
dotter, gift von Köthen. Och det var
hennes dotter Beata Maria v. Köthen som
1781 på Hunnerstad firade sitt stålliga
bröllop med friherre K. A. Armfelt. Detta
par har de barn, om vilka boken mest
handlar och vilka Gustaf Mauritz Armfelt
ägnade sin trofasta frändekärlek. Livligt
och väl skildras livet på Hunnerstad under
helg och socken. Dess huvuddrag äro
desamma, som Birger Mörner tecknat från
Mauritzberg och Louise Stenbock från
Kåreholm. Bak och brygd, ljusstöpning och
honungsberedning, spånad och vävning,
vardagsenkelheten och festglansen — allt är
typiskt för äldre tiders gamla rika
herregårdar, och ändå läser man ständigt med
samma nöje om de gamla goda sederna,
som svunnit och som saknas.
Författarinnan ger en överblick av den
Armfeltska släkten, där huvudintresset
samlas om den tappre karolinen, general
Armfelt, som på återtåget från Norge
genomgick de lidanden, under vilka hans trupp
kompani- och bataljonsvis frös och svalt
ihjäl. Sedan stannar skildringen på
Hunnerstad. där generalens sonson Adolf genom
sitt giftermål blivit husbonde. Men denne
var av helt annat virke än sin farfar.
Personligt intagande — hans dotter
jämförde honom med Gustaf Mauritz — var
han en herre, som i sus och dus bortslösade
sin hustrus stora arv, och när han dog i 807
var ställningen svår. Änkan hade nu bruk
för alla sina värdefulla egenskaper under
uppgiften att sammanhålla godset, skaffa
barnen utkomst och dessutom för dem
försköna minnet av deras saknade slarver till
far. Sönerna voro Axel och Karl samt
fem döttrar, vilka verkade i hemmet just
som fröknarna Stjernfelt på Bråvallahus.
En av dem, Ulla, den äldsta i syskonskaran
och den mest betydande, för den dagbok,
som ger oss en inblick i de rullande årens
fröjder, sorger och mödor. Det är hon som
med sin gudfader Gustaf Mauritz Armfelt
för den brevväxling, vilken ger boken
dess historiska intresse, i och genom bilden
av Gustaf Mauritz. Han kallar den mycket
yngre sysslingen — deras fäder voro
kusiner — »min lilla aimable cousine», och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
