Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ur bokmarknaden. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN
Axel GauffiN: Konstverk och människor.
Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.
ÖR DET FÖRSTA, behövs det
alis att det skrives om konst?
Många konstnärer förneka
energiskt detta behov. Men kan man
ej skriva i religion eller erotik, fast helgon
och mera betydande erotici ha nog med
egna erfarenheter? För vilka skrivs det
då? För sådana, som äro roade av konst
och vilja veta något mera i samma ämne,
liksom fallet är då det gäller politik och
idrott. Det finns alltid utom fackmännen
en hel del folk som känna sig angenämt
berörda av att få ögonen öppnade för ett
eller annat. Alltså, så länge religionen
intresserar kommer det att skrivas om
religion, så länge som konsten ej mötes med
fullständig likgiltighet kommer det att
skrivas konstkritiker, och den tidskrift för
exeges och apologetik, som behöves för
aspiranterna på teologiska professurer, måste
ha som komplement uppbyggelselitteratur.
Utan att vilja förneka teologer eller
konstteoretici deras förtjänster då det gäller
systematiserande och klargörande av
religiösa och skönhetserfarenheter, kan man
väl dock komma överens om att sådana
som vilja erfara fromhet eller skönhet ej
heller sakna sin betydelse, då de med sin
predikan söka få andra att göra detsamma.
Man hör eller läser gärna en person,
som älskar natur, jakt eller konst på samma
sätt som man själv, men som haft tid och
förmåga att tränga in i de nämnda
företeelserna. Det är väl ej onaturligare att
då det gäller målning få skönheter och
historiska sammanhang påpekade utav en
som upplevat konstverket på ett
innerligare sätt, än att läsa en natur- eller
reseskildring, som blivit levande genom
författarens känsla och stilkonst.
Det är mycket bra med sådana som
vilja »se och döma själva», men för min
del känner jag ingen förminskning i eller
förvanskning av min känsla för ett
skärgårdslandskap, som jag levat i från
barndomen, om någon person, som vet mer
än jag, berättar om de geologiska förhål-
landena, meddelar om hur istidens jöklar
slipat hällarna och om markens höjning
under seklerna samt påpekar en
vikingaborg, som jag förut trodde vara ett steniös,
ja ej ens om han skulle säga vad han känt
för den taggiga granskogshorisonten och
jublande morgonstunder i segelbåten.
Det gäller om en kritiker detsamma
som om en skald eller konstnär. Han är
mycket eller litet, allt efter vad han har
i sig och kan fa ur sig av betydelse och
skönhet. Det kan knappt nog starkt och
ofta understrykas, att för konstnärer eller
författare är kritikern av ingen eller så
gott som ingen betydelse. Kritikern
vänder sig likt konstnären till allmänheten,
ibland till ett fåtal, ibland till flera, och
lär dem att stanna, betänka och njuta
bättre och djupare än vad de kunde förut.
Liksom historikern måste han ha något
av konstnär, se enheten i mångfalden, ordna
och gruppera. Rättvis och human som
ett justitieråd och individualistisk som en
konstnär, det skall kritikern vara på en
gång, och det är inte lätt. Konstnärerna
anse honom vara en onödig person, som
oombedd åt sig valt skarprättarens
otrevliga yrke. De mera praktiska bland
publiken anse honom vara en s. k.
estet-flabb, som icke gör något själv utan blott
serverar andras skönhetsdrömmar uppstekta.
I min tanke är Axel Gauffin en
»Fremtoning», som vi ha all anledning att
vara tacksamma för. Han är alltför
musikalisk för att utan kritik lyssna till
tidsrösternas orediga sorl. Han håller
medelvägen mellan »Seid umschlungen
Millionen» och »Du enda kära», och det är
bra. Ty då det i äktenskapets sakrament
gäller att en gång älska och därvid bliva,
så bör kritikern kunna omfatta och älska
mångt och mycket och dock minnas det
franska ordet »Qui trop embrasse mai
étreint». Kritikern skall ha mer eller
mindre kärlek till allt välskapat. Han måste
ha den manliga egenskapen att öppet
erkänna sin kärlek för det som ej är mo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
