Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ur bokmarknaden. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
CARL G. LAURIN
tiden glädja oss åt, att den vackraste av
roslinare, porträttet av baronessan
Neu-bourg-Cromière, genom Gauffins ingripande
återbördats till målarens fosterland.
Gauffin hör till den egendomliga, i vårt
land alldeles nya sortens museimän, som
anse att nationens konstkapital är ett pund,
som ej får nedgrävas utan måste förkovras
och ökas. Han gnisslar inte tänderna, då
en bankir eller jag hade så när sagt aristokrat
— men det senare händer nästan aldrig
i våra dagar — köper en god ny eller
gammal tavla till Sverige. Han vet, att
goda konstverk böra sitta i hem, där de
älskas, och att människans liv varar en
liten tid och att så småningom all
värdefull konst samlas till Nationalmuseum.
Aktivismen bör, då det gäller vår
konstpolitik, stå på alla partiernas program.
Ett karakteristikon för Gauffin är hans
smak för det sinnrika. Han tänker
grundligt igenom en sak och löser sedan
elegant och kvickt problemet, ej utan en viss
rättmätig belåtenhet över att ha lyckats.
Läser man Gauffins Gabriel de Saint Aubin
i Nationalmuseum och hans rokokolätta,
stilsäkra och lärda randanmärkningar till Saint
Aubins teckningar av Invaliddomen och det
monumentala köket i Invalidhotellet, begriper
man, att liksom det finnes vissa lyckliga
damer, som bara behöva drapera sig i ett
tygstycke för att se välkläddå ut, så finns
det författare, vilka blott genom att röra
vid ett ämne med sin penna få det
lockande och levande.
Bland det roligaste en konstförfattare
har är att få framhålla någon av de
bortglömda eller bekänna sirt sympati för någon
av de orättvist förbisedda. De behöva
därför ej nödvändigtvis vara bland de unga,
ty ungdom är då det gäller konst ej bara
ett fel utan också ofta en förtjänst, som
går bort med åren, om det också är sant,
att sådana, som ej visat något av geni —
och till geni hör, som Buffon påpekar,
också flit — och åtminstone något fullgott
och fullfärdigt fore trettio år, är utsikten
att bli stor lika liten som för Sara att få
barn. Men hon fick ju? Ja, och
Constantin Meunier blev först stor konstnär
på ålderdomen, och då det gäller Carl
Larsson var han nästan på dagen trettio år, då
han fann sig själv, och för honom var denna
upptäckt en fördel, vilket icke gäller alla.
Gauffin hör ej till de konstkritici som,
för att använda Oscar Levertins träffande
uttryck, sanse att den moderna konsten
börjar med den första utställning de
kritisera». Han hör, förefaller det mig, till
de kritici, för vilka sympatien är det
primära och som ej anse sig behöva tycka
illa om Gunnar Hallström därför att
Konstnärsförbundets lilla trosvissa och
vänster-frälsta skara förefallit honom lika
tilldragande i sin konst som frånstötande i sin
konstpolitik. Gauffin kan räknas till de ej
alltför talrika, som av hjärtat instämma i
det tegnérska: s Låt oss all sorts skönhet
älska», t. o. m. tyskt modernt måleri då
det är bra, även om »det välska kanske
högre skattas må». Ty Frankrike blir i
alla fall, som rätt och billigt är, för Gauffin
vaggan för allt livskraftigt nytt i konsten
under de sista två seklerna. Man skulle
kunna kalla Gauffins stil lyrisk både i god
och mindre god mening. Man märker
överallt hans musikaliska sinne, och hans
artiklar ha nog mer än några andra, som
här hemma skrivas om konst, en rik
instrumentation. Ej minst gäller detta hans kloka
och klangfulla monografi över prins Eugen.
För att återgå till »Konstverk och
människor», där han kanske fylligast låter oss
njuta av sin kunskap och sin kärlek till
konsten, ser man där bäst hur dogmfritt
— som alla, för vilka kärleken är det
väsentliga — han behandlar modern och
gammal konst.
Man blir, då man där läser hans
artikel om den engelska konstutställningen i
Köpenhamn, påmind om hur Gauffin nu
under den senaste tiden skaffat hit från
England en ypperlig Constable och en
Gainsborough, där det artistiska och
psykologiska, som utmärker den store
1700-tals-engelsmannen, på ett lysande sätt
framträder. Dessa två tavlor ha genom
Nationalmusei vänners försorg kommit det
allmänna till godo.
Några av förbindelserna mellan
allmänheten och den ut- och inländska
konsten förmedlas av Axel Gauffin i hans
skriftställarskap. Här har han, så
vetenskapsman han än är, den lyckliga gåvan att kunna
forma sina omdömen så att de själva bli
konstverk och därför så mycket starkare och
varaktigare göra intryck på människorna.
Carl G. Laurin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
