Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ur Skansens krönika. Några erinringar vid dess första kvartssekel. Av Laura Stridsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 o
LAURA STRIDSBERG
härliga Skansen dagligen bereder — bland andra
— tre gamla systar!» — »Med de varmaste
sympatier för Doktorns stora verk» avsändes
en låda Arbogakringlor »som på 50 år ej varit
tillgängliga i handeln». Att doktor Hazelius
var sjuk »var det värsta som kunde hända
Nordiska Museet och allmänheten». — Den
10 januari 1901 meddelar lektor Isak Fehr från
Strängnäs: »Nu är det nästan bara roligt att
kräfva in afgiften, ty beundran för Skansen är
stor».
Sammanställer man dessa vittnesbörd
med yttranden som hörts och
ansiktsuttryck som iakttagits däruppe, ter sig
Skansen som den stora fädernegården,1
vilken i vardag och helg står redo och
välkomnande. Och liksom stämningen
i ett hem kan gagnande omsluta även
den, som endast under en kort tidrymd
uppehåller sig där, når något av
Skansens innebörd mer eller mindre
omedvetet även dem, vilka gått dit upp endast
för att en stund låta »sin oro sova i
det förgångnas ro?.
Att Skansen för sin skapare var en
källa till stor och innerlig glädje, och
att han till detta sitt verk knöt de
livligaste förhoppningar om gagn och
utveckling, därom vittna hans egna
uttalanden. Och kanske var Skansen, trots
den tunga arbetsbördan, även för honom
den ört i Skansens kryddgård, vilken av
allmogen nämnes Hjärtansfröjd, och om
vilken det heter att den »frögdar hiertat
och fördrifwer Melancholian». Artur
Hazelii arbetsiver förblev genom åren
oförminskad. Den 1 februari 1892 skri-
ver han till P. Vistrand, som då var på
resa för museets räkning: »af tidningarna
har du sett vårt arbete på Skansen.
Veckoaflöningen nu 8 till 900 kr.
Sjudande arbete! Gack och gör sammaledes.’»
De sista orden, på hans karakteristiska
sätt understrukna med rödt, te sig
genom kvartseklets fjärrglas som en
maning, ej blott till dem, som
närmast tagit arv efter honom utan till
hela det folk, som han skänkt ett
omistligt livsverk.
Vad Artur Hazelius innerst tänkte om
Skansen och hela sitt verk sammanfattas
bäst i hans egna ord anförda av Gunnar
Hallström i minnesteckningen över
Gunnar Hazelius (i Ord och Bild 1905) och
kanske just inspirerade av den tindrande
stjärnhimmel, under vilken de uttalades.
G. Hallström skriver:
Det var sent en kall vinterkväll på Skansen,
snön var hård och gnisslade vid hvart steg,
och himlens stjärnor tindrade. Sedan vi
af-handlat mitt ärende, kom samtalet direkt in på
Nordiska Museet och Skansen.
Så han talade den gången! Hans ögon
flammade, och han tycktes se sitt verk som en
syn långt in i framtiden, utveckladt, fullbordadt,
men alltid med rika möjligheter, alltid växande
och lefvande. Han talade:
»Om tusen år» — »om tusen år skall här
ännu svenska folkets kulturskatter samlas som
i ett nationens tempel, seder och bruk bevaras,
de färgrika dräkterna sprida sin glädje, sånger
sjungas och danser dansas,––och allt mera
föras till! Det som nu är nytt, skall då vara
åldradt, och så vidare fram! Allt bredare och
fullare och rikare skall det växa, århundraden
igenom!» —■
Skansen skildrades redan i O. o. B:s första häfte 1892 av Gustaf af Geijerstam under
rubriken Hur tankai-na komma och gå, vartill David Ljungdahl bidrog med 13 teckningar.
Senare hava förekommit Från Skansens djurvärld av Paul Rosenius med 9 teckningar av
Bruno Liljefors (1894) samt Skansen av Gurli Linder med 11 bilder efter fotografier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
