Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - "Båssman". En liten sorgsen historia. Av Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"BÅSSMAN"
EN LITEN SORGSEN HISTORIA
Av GUSTAF ULLMAN
AR DU den där ritningen
färdig snart, får man se? —
Lennart Karm lutade sig litet
fram över min axel, och den
tjocka, starka röken av hans hemgjorda
cigarett stack mig i näsan. Jag satt framför
mitt ritbräde med uppslaget cirkelbestick
och dito tuschflaska. Men under brädet
hade jag en del små papperslappar, som
vid behov raskt och oförmärkt kunde
skjutas in i dess skugga.
— Näh — svarade jag
oförbehållsamt, ty det var ingen fara för tillfället,
— den blir visst aldrig färdig. För
resten ritar jag inte, Båssman — jag diktar.
— Hur, utbrast Lennart med sin
litet gnällande, långdragna småländska.
— Jag — skriver vers, förstår du.
Vill du höra?
— Hm. Tack. Har inte tid. —
Vers? — Får du lära dig så’nt pä
tekniska skolan?
Jag skrattade till och såg upp i
Lennarts ljusa, godmodigt plirande ansikte.
— Ge mig en bussig cigarrett, är
du bra! — bad jag. Han gick lugnt
bort till sitt med böcker, häften och
kartor belamrade bord, plockade fram asken
med cigarrettkardus samt den lilla be-
händiga maskinen. Sedan jag fått den
färska cigarretten tänd, sträckte jag mig
bakåt, lade benen i kors och förklarade:
— Ser du, Båssman, jag går på den
här tekniska skolan, därför att jag inte
duger till ingenjör — det syns ju på
den där sabla linearritningen! — och
därför att jag inte får lof att bli
konstnär. — —
— Vad ska’ du bli då pä det viset?
— Tja! Ingenting. Jag utvecklar
mina anlag, så godt jag kan.
»Bässman» — sä kallade jag och hans
övriga medinackorderingar på stället den
gode Lennart, därför att han varit till
sjöss och skulle bli sjöofficer. —
Båssman smålog på sitt blida men smålistiga
sätt. Han visste ju nog så väl — ej
minst genom mina egna öppenhjärtiga
bekännelser, huru jag för det mesta
använde mina dagar. Några timmar av
förmiddagen tillbragte jag verkligen uppe
pä skolan, där jag till kamraternas
förnöjelse och stipendiatens, den
vaktha-vandes, nitiska förargelse, ritade massor
av »gubbar» på svarta tavlan, åt ett par
smörgåsar, pratade och hörde på andras
prat, tills jag var nöjd pä denna
institution. Sedan delade jag min tid mellan
H
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
