Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ur djupen. Dikt av Emile Verhaeren. Ur diktsamlingen "Les débacles". Översättning av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMILE VERHAEREN
Och jaga helig rysning genom lätt-trons lemmar
för att med tanden glupskt i deras hjärtan plöja
och dricka deras gråt och piska dem med remmar
av eld och fasa, denna mänskotross,
som trängs i galna hopar lyst av ångstens bloss.
Hudflänga, sarga den midt i dess bön om skoning,
midt i det smärteskri, som tusen strupar höja.
Och se med välbehag på egen grymhets makt:
En bestie av sten och dunkelt ebenholtz,
av berg och klippa, ställd på isig vakt
högt över denna virvelstorm av gråt och gräl,
och hata dem — och våndas av sin vanmakt
att icke mäkta allt förtrampa med sin häl
och pejla djupen av sin egen ondska.
Åh, lust — att bliva stöden, stöden som bedrager!
Dit vandra älskande; likt lampor vita, skära,
som tändas i det skumma löv när kvälln är nära,
de skrida tysta, smekningsvarma genom fälten
och träda två och två, med arm om armen sluten,
i ljuvlig stumhet inför guden, skräckomfluten,
för guden utav brons i templens ort, Benares.
Och långt från fjärran eremiter draga,
förstummade av fasta, hatande sitt kött;
av lytta, blinda, spetälske och svaga
ett pilgrimståg vid dunkel stod har mött
att nöd och kval för djurdemonen klaga,
demonen av granit i tempelstolt Benares.
Åh, heta feberlust: att vara tempeldjuret,
det svartblått skimrande, ur klippan skuret,
i dunkel tempelport i templens ort Benares!
Och stirra tyst, med ögon utav järn,
okuvlig, oberörd, med näsans vingar spända,
djupt framför sig mot rum, som mytiskt blända,
där Schiva, Härjaren, på dova vagnars koppar
styr genom molnen hän med eld ur hjulens navar
och tornar liken upp i vallar och i travar;
rödt glimmar rymden då — i blod sig haven vända!
Och inför denna prakt av eld och blod förbanna
den lumpen mänskan, som med hoppets manna
sig göder, fast den dag, som gryr bak molnens trasor,
prisgiver hennes själ åt korsets dunkla fasor.
ALF NYMAN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
