Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Stockholms muser. Musikrevy september—december 1916. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STOCKHOLMSKA MUSER
MUSIKREVY SEPTEMBER-DECEMBER 1916
Av ALF NYMAN
ET MUSIKALISKA livet i
huvudstaden synes numera gjutet i så
fasta organisationsformer, att
ingenting väsentligt lämnas åt slumpen.
Integrationens krafter äro överallt i rörelse,
liksom differentieringens — enligt spencersk
visdom ett säkert tecken på utveckling och
livsstegring. De stående
sammanslutningarna kunna visserligen den ena säsongen
arbeta mer eller mindre energiskt, mer eller
mindre framgångsrikt än den andra; men
alltid är där rikligen sörjt för »vandflom
til verdensmarken». Tvenne nya företag
ha under hösten sett dagen, det ena på
kammarmusikens, det andra på
körmusi-kens område; och kunna de fortsätta sin
påbörjade verksamhet vid sidan om förut
existerande sammanslutningar, skulle detta
tyda på, att mot den stegrade musikaliska
konkurrensen svara stegrade musikaliska
behov hos allmänheten.
Den enda organisation, som denna höst
icke arbetat för högtryck, är Operan —
antingen man vilat sig på vunna lagrar
eller förberedt nya för nästa säsong. Utom
tvenne hittills icke inlösta utfästelser:
Parsifal och Trollflöjten, kan man endast
anteckna enstaka inmönstringar samt ett kort
men värdefullt Wagnergästspel; annars har
sångscenen fortfarit att köra runt med sin
välska stamrepertoar: Manon, Marouf,
Mignon, Rigoletto, Faust, Hugenotterna. Och
även om man önskar anföra till sitt
försvar, att sångens och dansens makter icke
äro oberoende av Aesculapi ormstav eller
av de glimmande byssostyger, som den
annars beredvillige Mercurius anskaffar från
andra sidan haven, så kvarstår dock
intrycket av handfallenhet och svikande
anpassningsförmåga efter ändrade eller
försvårade arbetsbetingelser. Inför en så matt
operasäsong som den gångna kan man
knappast värja sig för intrycket, att den
unga operagenerationen antingen icke äger
nog arbetsmod och entusiasm för att
ingripa eller att den konstnärliga ledningen
icke hyser tilltro till eller åtminstone icke
förstår att vidmakthålla och verksamt
utnyttja den hos unga sångbegåvningar annars
lika självklara som nödvändiga åtrån efter
ständigt mera fordrande musikaliska
uppgifter. Den scenpedagogik, som först
tvingar operanoviserna genom hela det
tröstlösa galleriet av gamla outhärdliga
schabloner som den enda säkra och riktiga vägen
upp till ett moget behärskande av mera
meningsfulla, mänskligt-musikaliska
uppgifter -— den är säkert icke framtidens.
Den räknar i varje fall icke i tillbörlig
grad med den självfördjupning och
självutbildning, som först inlevelsen i ett
själsligt betydelsefullt konstverk kan medföra.
Annars ha ett par inmönstringar givit
vid handen, att även hos operans yngsta
vokala och scenlyriska möjligheter finnas,
vilka blott vänta på att vederbörligen
utnyttjas. I Knut Öhrström har operan
sålunda erhållit en tredje Don José, vilken i
sin klangfasta, något mörkfärgade tenor och
’säkra sångsceniska instinkter äger goda
förutsättningar; hans Turiddo betonade
dessa i ännu högre grad genom en större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
