Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Stockholms muser. Musikrevy september—december 1916. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STOCKHOLMSKA MUSER 105
uttrycksfullhet, som utmärkte hennes spel.
Man erinrades här om det organiska
samband mellan plastik och musikaliskt uttryck
som en gång förefunnits — blodsbandet
mellan uttrycksrörelse, åtbörd, affektskri och
ton — under de förhistoriska och
förmusikaliska tider, då impulsen på vokalmusklerna
ännu endast var en mera speciell
utstrålning av den allmänna motoriska kraftbölja
som vid sinnesrörelse genomsköljde kroppen;
— detta psykofysiska samband, vars
återknytande och förädlande i sång och
pantomim är en av det musikaliska dramats
biologiskt-estetiska framtidsuppgifter och
vars sakenlighet kanske även dunkelt
föresvävat vederbörande i belcanto-tenorernas
ökända och begabbade »hand på hjärtat» :
— en blek platonisk återerinring av ett
blodfyllt, fysiologiskt förgånget!
Operans symfoniska säsong har varit
helgad åt så motsatta stilideal som rokokon
och impressionismen. Hr Järnefelt, som
är de förnäma linjernas man, lyckades
förträffligt med Mozarts tindrande D-dur och
Haydns C-dur (L’ours). I vig och
svävande rytmik samt orkesterklangens silade
klarhet stå hans tolkningar över det mesta
man fått höra av Mozartexeges de senare
åren i Stockholm.
Linjerikedom och välklang undfägnades
man också med i den symfoni n:r 2,
varmed monsieur Rabaud representerade sig
själv vid den av honom ledda franska
konserten den 3 oktober, vilken i övrigt
gav ett panorama över fransk symfonisk dikt
från Saint-Saëns till Faure, Dukas och
Debussy. Exotikern Rabaud har utvecklat
sig ur klassikern Rabaud och klassikern
Rabaud ur den Saint-Saënska och
Masse-netska orkesterstilen. Trots enstaka
germanismer var denna tidiga Rabaudska
symfonik bottenfransk i sin intellektuella charm
och sin — problemfrihet. En lekande
formtalang talade ur denna genomskinliga,
lätt och luftigt behandlade orkestersats,
som över sitt mjuka och smältande
konturspel bevarat den galliska
klangatmosfärens specifika klarhet.
För den som känner sig böjd att tvivla
på en djupare släktskap mellan de
tendenser, som röja sig inom musik och bildande
konst, bör det starka syskontycket mellan
fransk impressionism och modern fransk
programmusik vara upplysande.
»Impressionismen» är en tidsriktning, som sträcker
FRU WALLENI-STRANDBERG SOM ELSA
I LOHENGRIN.
sig genom hela kulturlivet, till filosofi och
kunskapsteori lika fullt som till diktning och
måleri. Corot—Monet—van Gogh och César
Franck—Debussy—Ravel beteckna samma
utvecklingslinje. Mach —
Kirchhoff—Avena-rius ge en parallell från mekanikens, fysikens
och kunskapsteoriens område. Man vill
bort från ’tingen’ — »die hart im
Raume sich stossen» — till fenomenen,
dagrarna. Ett vaggande, ljusstrålande
flu-dium, i vilket företeelserna endast hava
sin varelse som skiftande och förtonande
komplex av dagrar och aningar — detta
är idealet för öga som öra. Claude
Debussy hade mycket nära förverkligat detta
ideal i de båda atmosfärstudier för orkester,
som hans landsman gjorde oss bekanta
med. Redan titlarna tala — »Nuages» —
Skyar! Detta var verkligen en musik i
gasform; så förtunnad, linjelös och simmande
verkade denna klangmassa, där arrytmien
stegrats — eller förslappats — till
fullständigt stillastående och där
orkesterklangen dematerialiserats till de skiraste spök-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
