Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Stockholms muser. Musikrevy september—december 1916. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I04
ALF NYMAN
röstfägring och en käckare dramatik. Och
Carl Richter, vilken åtagit sig att
förkroppsliga cenobiten i den Massenetska
scenförvanskningen av Anatole France’s
Thais, lade tydligt i dagen, att han nu
lämnat novisskapet bakom sig. Man
beklagar blott, att sångaren därigenom
förmodligen för lång tid tvingas att låna sin
smidiga, resonansrika baryton och sin goda
sceniska urskillning åt denna
psykologi-tomma mannekäng. Ty vilken skamlös
vandalisering av ett stort musikdramatiskt
motiv är icke denna Massenetska
utstyrselopera! — samma motiv, över vilket Ibsen,
Meresjkovski, Walter Pater, Viktor
Rydberg och hundra andra drömt sina
kulturfilosofiska drömmar och som varit värdigt
en Tannhäusers och Parsifals skapare:
antik livsberusning, antik skönhetsångest i
kamp med kristen livsförnekelse- och
själv-sargarstämning! Vid den nya
rollutskift-ningen hade fröken Anna Edström, operans
specialist på kurtisanroller, passat på att
förvärva även denna parisisk-alexandrinska
varietet för sitt herbarium, vilket därmed
besitter ett väluppklistrat fast skäligen
doftlöst exemplar mera. — En ny Aida har
sångscenen slutligen presenterat med fröken
Greta Söderman; den musikaliska
framställningen, deklamationen,
uttrycksplastiken, röstens smidiga behandling inneburo
ett restlöst infriande av tidigare löften samt
ett utställande av nya.
Att gästfrihetens lagar böra hållas
heliga också på det konstnärliga planet, har
operaledningen tidigare visat sig behjärta.
Likväl ha denna säsong de musikaliska
emigranterna varit mindre talrika än förut.
Utom fru v. Skilondz, som endast tillfälligt
gästat sångscenen, höra endast en ungersk
koloratursopran — fru Javor-Vårnay —
samt fru Walleni-Strandberg till denna
kategori. Ty som musikalisk turist och
nöjesresande måste nog mr Henri Rabaud
betraktas. Ett nöje var också den av honom
ledda Maroufföreställningen i september.
Även om det autentiska framförandet vid
denna andra premiär icke mäktade
omsvänga helhetsomdömet om den eleganta
sagooperetten i mera gynnsam riktning, så
ingav det dock odelad artistisk respekt för
denna ömsinta, snabba och mjuka
ledarehand, av vilken operan förstod att draga:
fördel även för sin symfoniska
verksamhet.
Den stora händelsen vid operan denna
säsong var dock fru Walleni-Strandbergs
gästspel under oktober. En Carmen, som
sjunger Elsa, är ingen vanlig
teaterföreteelse; det låter ungefär som att säga: en
alt, som sjunger sopran. Fru
Walleni-Strandberg lät emellertid våra öron
uppleva denna paradox. Lösningen låg i
hennes omfångsrika, väl utbildade och klokt
behandlade mezzo samt hennes mustiga
psykologiska fantasi, vilken räckte till för
Elisabeth och Santuzza likaväl som för
Elsa och Carmen. Även om
röstmaterialets elementära skönhet gjorde sig starkast
gällande i Carmen-zonen, överraskade
sopranområdet med ett fullt och lent forte, vilket
icke ens vid övre klanggränsen förlorade
sin intagande varma ymnighet. Måste man
vitsorda hennes romanska kvinnofigurer för
den psykologiska inlevelsens häftighet,
sängplastikens säkerhet och eldighet, så togo
hennes VVagnerkvinnor likväl priset genom
den mänskliga inkarnationens värme och
sannfärdighet. Uppfattningen av
Elisabetgestalten var ovanligt kvinnligt betonad;
man slapp att se denna anemiska unga
furstedotter, som verkar vederbörligen
kanoniserad redan i andra akten. Och den Elsa
av Brabant sångerskan framställde utmärkte
sig genom alla akter för en musikalisk,
pantomimisk och psykologisk uttrycksfinhet,
som öppnade blicken för den djupare etiska
charmen över den troende och tvivlande
Elsa. I brudgemaksscenen föll ett nytt
ljus över Elsas problem; pockandet på
namnet blev ej i första rummet den
tvivelsjuka brudens krav på klara papper utan
den tillbedjande älskarinnans otålighet att
till varje pris få veta älskarens namn,
berusa sig i dess välklang, smeka det mellan
sina läppar. Det fräna Ortrudgiftet
undergick en psykologisk förvandling till rusande
erotisk essens — en livsvarm kvinnas
ömhetslängtan — varigenom även Lohengrin
nolens-volens drages in i de mänskliga
an-fäktelsernas virvel och får en het dust att
utstå med sin maskulina natur:
Svanriddarens frestelse! Denna lyckliga förmåga att
engagera med- och motspelaren, att stegra
den psykologiska spänningen genom att
låta den strömma ut till sångscenens alla
parter, utmärkte i synnerhet hennes Elsa
och hennes Carmen. Denna stämningarnas
smittosamhet härledde sig säkerligen icke
minst från den betvingande pantomimiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
