Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
CARL G. LAURIN
Jhut. Atelier Jæger
SIGNE KOLTHOFF SOM JUDIT.
mycket löje genom sina lustspel som de
nu väckt genom sina inlagor, och att det
väsentliga tyckes vara — och där står
jag helt och hållet på herr Algot Ruhes
ståndpunkt — att svenska dramatiska
författare, ingen nämnd och ingen glömd,
skreve litet bättre och att dessutom den
dramatiske författaren Tor Hedberg som
teaterchef läste litet bättre.
Sedan Dramatiska teatern på grund av
otillräcklig andlig näring under september
och oktober befunnit sig i yttersta nöd och
då allt folket eller åtminstone alla
recensenterna skriade, kom Judit, den sköna änkan
från Betulia, och allt blev ganska godt.
Christian Friedrich Hebbel föddes
som dansk undersåte i Schleswig-Holstein
1813, men det finnes i hans Judit ingen
dansk fruktan för patos, och han var till
blod, språk och bildning helt och hållet
tysk. Jag har knappast på en gång hört
sä mycket rytande och vrålande, som då
jag såg, och man kan väl tillägga hörde
Judit i Berlin. Detta märkliga skådespel,
i vilket lidelse och reflektion, diskuterande
och handling bryta sig mot varandra,
föregriper de modärna maktfilosofernas och
övermänniskornas resonemanger. Judit och
Holofernes känna sig som ett
övermänniskopar, och praktkvinnan av Israels
stam besegrades av Holofernes mörka storhet
liksom den jungfruliga valkyrian Brynhilda
av en Sigurds ljusa hjältelynne.
Skådespelet skrevs 1840 i Hamburg
men slog ej fullt igenom förrän vid
århundradets slut. Juditmotivet tilltalade all
deles särskilt barocktidens människor. Man
älskade då det antitetiska. Sinnlighet och
kyskhet, tyrannens blod, som sprutade över
den rena hjältinnans vita kropp, allt detta
lockade konstnärerna. Hebbel har gjort
denna lidelse fylligare instrumenterad och
låter Manasses änka vara jungfru, jag vet
ej säkert varför, kanske för att få något
ännu mera av oskärat över detta
offerlamm, som segrande besegrades, så att
hennes hjärta och barm böljade i ångest,
när hon tvekade om hon var mera
upprörd åt att Holofernes betvang hennes
jungfrulighet än åt de känslor av kärlek,
som den starke mannen hade väckt. Hon
blir ett verkligt tragiskt offer, och hon
inser, att hon har fått den stora
människans tvång att stå utanför. Då hon
kommer på den tanken, att hon kanske
skulle få en son af Holofernes, låter hon
sina präster lova att dräpa henne då hon
begär det. Liksom Alfred de Vignys
Moses klagade över att hans patriarkhuvud
var »för tungt för en kvinnobarm», så
känner Judit att hon efter sin stora
handling måste leva ensam. Hon har lyckats
men förlyfte sig och kunde aldrig bli en
vanlig människa igen. Bibelns
framställning av förloppet låter oss tro, att
Holofernes var så redlöst berusad, att för en
gångs skull dryckenskapen verkade i
dygdens tjänst. Vår tid med sina humani
tära synpunkter gläder sig kanske också
åt, att i så fall halshuggningen icke
kändes så mycket.
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
