Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
r 18
CARL G. LAURIN
långa och oändligt tråkiga skådespel Finfin
hörntomt till salu på Svenska teatern. Pjäsen
var ännu tråkigare än sin titel. Finnes
det något ledsammare än överdriven dygd?
Liksom inte dygden vore tillräckligt
ledsam förut. Det finnes knappast någon
egenskap, som fordrar så mycken äkthet,
ödmjukhet, naturlighet och charm som
dygd för att alls kunna ursäktas. Men
när en större förlagsbokhandlare och
eventuell teaterdirektör blir så renhjärtad, att
han får hjärtslag och blir en bruten man
därför att pressen och några andra mindre
dygdiga anta, att den nye teaterchefen skulle
söka gagna egna intressen, och när hans
son, en lika abnormt hygglig karl men
med något starkare hjärta, liknar sin pappa,
då blickar jag ängsligt efter något mindre
moraliskt för att fästa min uppmärksamhet
på. Först såg jag med nöje på
storskojaren herr Sigismund Dänsch, spelad alldeles
förträffligt af herr John Brunius. Fortsätter
herr Brunius så här, så blir han lika bra
om också inte lika vacker som sin fru.
Men med ännu större välbehag dröjde min
blick på familjeflickan och barfotadansösen
fröken Ruth Gebhardt—fru Tora Teje. Vi
fingo tyvärr ej se henne barfota, men det
kan ej nog kraftigt sägas ifrån hur vilsamt
det är, att efter att ha sett sig olustig på
alltför renhjärtade teaterdirektörer få granska
t. ex. Ruth Gebhardt.
För någon tid sedan föllo mina ögon
på ett par rader i Helsingin Sanomat: . . .
selän ja kielen notkeuden, joka Laurinille
tuntuu wälttämättömältä niin pian kuin wain
ön kysymys jostain nuoresta, kauniista,
hywinpuetusta näyttelijättärestä .... Som
bekant betyder detta: den outtröttliga men
till slut tröttande ryggens och tungans
smidighet, som för Laurin synes
oundgänglig så snart det bara är fråga om någon
ung, vacker och välklädd aktris. Då dessa
förebrående ord stodo att läsa i en lika
väl som älskvärdt formad artikel, försjönk jag
i självprövning och beslöt att endast i yttersta
nödfall säga något vänligt om en ung,
vacker och välklädd aktris. Ett sådant
nödläge föreligger här. Ruth Gebhardt
behöver ej ens dansa. Alla, åtminstone
förståndiga, herrar bli yra i huvudet innan
hon har börjat. Hon är både kauniista
och hywinpuetusta i allra högsta grad. Det
fanns ett så sinnligt behag i alla rörelser
och poser, att man förstod att endast privat-
undervisning i plastik av Afrodite själv
kan ge så goda resultat.
Sudermann vill i denna pjäs skildra
den moderna tomheten, visa upp
presshumbug och konsthumbug — aber du lieber
Gott, wie unbehiilflich! Jag har själv varit
i den konstsalong i Berlin, som han lär
syfta på, men det var något helt annat.
Herr Svennbergs förträffliga och
alltigenom vederhäftiga bild av den store
idealistiske stadsfullmäktigen,
förlagsbokhandlaren och eventuelle teatermannen, herr
Hugo Brandstätter, kunde ej rädda
skådespelet. Det ligger i dramats natur, att det
bör mynna ut i en lösning och i en
epi-grammatiskt formad replik, som så att säga
ger styckets summa. Här slumrar
protagonisten helt stilla in i en liten tupplur i
sista scenen, och man bara väntade, att
den av handlingen hypnotiserade publiken
skulle börja snarka i kapp. Tragikomedi t
Thora vati Deken var ett solidt
skådespel av två goda danska författare Henrik
Pontoppidan och Hjalmar Bergström.
Det är en av de pjäser som haft den största
framgången under hösten och vintern. Klart
och humbugsfritt äro kanske ej de adjektiv
en dramatiker helst vill höra om sitt verk,
men detta stycke förtjänar dem. Uppslaget
med sitt testamente som corpus delicti
påminner om en viss sorts engelska romaner.
Men det var ej omöjligt, och stycket
innehöll det som bör finnas i ett skådespel,
men ^alltför ofta saknas, trovärdig
karakteristik och verklig spänning. Det hade
väl ej varit tillräckligt med dessa förtjänster
för att i månader draga folk till Svenska
teatern, men de två huvudpersonerna,
modern och dottern, spelades med så stor
konst, att framgången blev fullt förklarlig.
Frånskilde baron Engelstoft — man
skiljes mycket i Danmark — 1’gger på
sitt yttersta. Han har under påtryckning
men i alla fall med egen önskan skrivit
ett testamente, där han visserligen ger sin
dotter med den frånskilda frun enligt egen
åsikt rikligt men icke sitt gods Sofieholm,
som han ville göra till en
välgörenhetsanstalt. Strax före dödsögonblicket får han
besök av f. d. frun. Hon ber att få
nyckeln till kassaskåpet, och sedan han dött
tar hon testamentet ur kassaskåpet och
förstör det. Det • psykologiska intresset ligger
i frågan: gör hon detta av personlig makt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
