Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svenskt nutidstänkande. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
JOHN GUSTAVSON
vecklingsgång. Alla falla de likväl inom
den period av hans utveckling, då
han, efter att ha nödgats uppgiva den
boströmska kunskapsoptimismen, måst slå in
på andra obrutna vägar för att söka trygga
det som han anser såsom det levande
och förnämsta i boströmianismen,
nämligen den rent religiösa vissheten om
världens personliga förnuftighet. Innerst bäras
därför alla uppsatserna av samma
grundövertygelse och samma grundsyn på
problemen, även om Norströms klarhet över
denna grundövertygelses och grundsyns alla
konsekvenser under årens lopp blivit allt
mera artikulerad och fast och även om
han till en viss grad måst uppgiva en
tidigare alltför optimistisk förhoppning
om att med denna övertygelse kunna
förena element och beståndsdelar, vilkas
repellerande förmåga en mognare erfarenhet
likväl visat vara synnerligen
svåröver-vinnelig.
Med mitt sista yttrande syftar jag på
att Norström tidigare visat sig långt mera
förhoppningsfull, vad beträffar möjligheten
att i det religiösa fridstillståndet upptaga
tillvarelsefröjden och kulturaktiviteten. 1
den från 90-talet stammande uppsatsen
»Några grunddrag hos vår tids kultur» tager
sig förvissningen om möjligheten, ja
nödvändigheten av att med det religiösa
fridstillståndet, sådant detta framträder framför
allt i kristendomen, vilken författaren finner
vara den mest specifikt religiösa av alla
historiska religioner, förena glädjen över
denna världen och dess skönhet, kärleken
till fäderneslandet och arbetet etc., starka
uttryck. Men i den för några år sedan
tillkomna uppsatsen »Vad är kristendomen?»
har, samtidigt som författaren än klarare
och skarpare hävdar, att det religiösa
fridstillståndets innebörd består i vissheten om
individens medborgarskap i en transcendent
värld, denna förhoppningsfullhet blivit långt
blekare och mattare. Norström betonar icke
här liksom i den tidigare uppsatsen
nödvändigheten av att gå utöver kristendomen
för att söka nå fram till en syntes av
hedendom och kristendom, till ett tredje rike.
Han har blivit långt betänksammare,
måhända icke angående önskligheten, men väl
möjligheten att åstadkomma en verklig
förening och icke blott en urvattnad
kompromiss mellan kristendomens
transcenden-talism och »livstrons» bejakelse av denna
världen. Det är, i förbigående sagt,
säkerligen den alltmer fördjupade insikten i den
tragiska spänningen mellan denna och den
andra världens krav, som åstadkommit, att
Vitalis Norström i sina senare skrifter med
långt större förståelse och i synnerhet med
allt större aktning yttrar sig om livstrons
bekännare. Men det är nog också denna
insikt jämte den allt starkare uppskattningen
av det omedelbara personlighetslivets
betydelse som kommit honom att i uppsatsen
»Vad är kristendomen?» bestämt och
resolut som väl knappast tillförne, avvisa
tanken på statens transcendenta ursprung och
betydelse. Så länge Norström var
övertygad om möjligheten av en försoning
mellan religionens transcendenta och
kulturaktivitetens immanenta synpunkter, låg ett
förgudande av staten långt närmare till
hands. Staten eller samhället blev då lätt
en manifestation av det gudomliga, av det
religiösa urförnuftet. Numera betonar
Norström däremot, att staten är en skranka,
som bör övervinnas, ty staten hör helt
hemma i den värld, vars väsen förgås.
Norströms nuvarande uppfattning
av-statens väsen är i själva verket långt
religiösare än den boströmska. Vad hans
åskådning förlorat i rikedom och bredd, har den
vunnit igen i religiös innerlighet och
fördjupning. Redan den första tidens kristna
sågo i den nu åter moderna dyrkan av
staten och i den åskådning, som låter
individen hämta allt sitt värde ur förhållandet
till staten och samhället, en antikristlig, ja
irreligiös företeelse, och däri torde de ej
haft så orätt, trots Hegels och Boströms
försök att åt staten och livet i staten
vin-dicera religiös helgd.
I en följande uppsats,
»Personlighetsprincipen», där Norström söker att få ett
grepp på det innersta i den specifikt
svenska filosofin och där han söker uppvisa,
att detta ligger i hävdandet ej av det
enbart individuella utan av det objektivt eller
kvalificerat personliga, kan det nog tyckas
som om han toge tillbaka vad han i den
föregående uppsatsen givit. Där ljuder åter
en förkunnelse, som har en misstänkt
likhet med boströmianismens försök att göra
staten till en direkt uppenbarelse av det
gudomliga, ja till en medlare mellan Gud
och människan. Men vi ha ju skyldighet
att tro Norström, då han själv försäkrar
om samhället: »Jag tror icke på dess sub-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
