Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svenskt nutidstänkande. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKT NUTIDSTÄNKANDE 127
stantialitet, rättare dess existens såsom
individ, om jag än från vissa utgångspunkter
och i vissa motställningar stundom
begagnat uttryck, som kunde synas tala härför.»
Denna uppfattning av staten stämmer ock
långt bättre överens med Norströms
personlighetsmystik, enligt vilken våra
livsvär-dens källa ytterst är geniala personligheter,
vilka äro dessa värdens, väl icke skapare,
men uppenbarare.
Vitalis Norströms tänkande fullföljer,
såsom bekant, som sin huvuduppgift
försöket att visa, att den religiösa vissheten
utgör den transcendentala förutsättningen
för såväl vetenskap som sedlighet, ja,
överhuvud för all kultur. Helt naturligt måste
han därför söka göra upp räkningen med
den åskådning, som anser, att vetenskapen
och kulturen förmå att med egna medel
och utan att låna något från religionen
bestrida kostnaderna för sin rörelse.
Norström behandlar och kritiserar ock i en av
de större och tyngst vägande uppsatserna
den moderna naturvetenskapligt orienterade
intellektualismen. Hans kritik stöder sig
här: dels på den moderna positivismens
och neopositivismens hävdande av all
naturkunskaps symboliska, ja konventionella
karaktär och rent biologiska uppgift samt dels
på den genom en del moderna
undersökningar — framförallt Diltheys och Rickerts
—- vunna insikten i att de historiska
vetenskaperna eller, såsom Norström älskar säga,
andevetenskaperna äro byggda efter en helt
annan plan, använda helt annorlunda
fun-tade metoder samt fullfölja ett helt annat
mål än naturvetenskaperna.
Andevetenskaperna söka ej det gemensamma eller
konstanta, hoc est de allmänna lagarna för
företeelserna, utan deras riktpunkt är det
individuella, det aldrig återvändande i dess
egenart och Einmaligkeit.
Till denna uppsats knyter sig så en
framställning av Fouillées voluntarism.
Fouillée har gjort allvar av det numera
hos många psykologer — bl. a. Höffding —
framträdande strävandet att fatta alla de
olika själsföreteelserna såsom utslag av en
inre aktivitet. Härtill ansluter sig så en
framställning och kritik av Bergsons
intuitionsfilosofi, vars betydelse för samtiden för
sprängandet av den intellektualistiska världs-
synen ännu svårligen kan överblickas.
Norström, som otvivelaktigt lärt ej så litet av
Bergsons syn på själslivet, förhåller sig
däremot synnerligen kritisk till Bergsons
intuitionsmetafysik. Han pekar ock på att
Bergsons uppfattning av friheten är kvalitetslös.
Den bergsonska frihetssynen spränger
visserligen sönder de järnband, med vilka den
naturalistiska determinismen bundit oss,
men i Bergsons åskådning finnas inga
garantier för att icke ur friheten kan födas
likaväl den vidrigaste bestialitet som den
stoltaste heroism. Mot Bergsons ästetiska
frihetsuppfattning sätter Norström sin egen
religiösa, där frihetens kvalitet eller
beskaffenhet ej lämnas obestämd, utan vi äga
garantier för det godas seger.
Då Norström brot sig ut ur
boströmia-nismen, skedde detta i anslutning till en
återgång till Kant och hans syn på
filosofins uppgift. Alltsedan den tiden har
Norström uppfattat sin egen filosofi såsom
liggande på samma linje som den kantska
kriticismen, blott längre fram. I uppsatsen
»Kant och vi» behandlar Norström frågan
om det moderna tänkandets ställning till
Kant. Han framhåller här, att varje
filosofi, som framträder med anspråk på att
vara au niveau med tiden, måste erkänna
Kant som sin andlige fader. Det är
nämligen Kant som först klart och tydligt
uttalat, att filosofins uppgift ingalunda ligger
i att vara en lära om verkligheten och dess
väsen, d. v. s. metafysik, utan att dess
uppgift ligger i att kritiskt undersöka de
allmänna förutsättningar, varpå såväl
vetenskapen som kulturen i dess totalitet bygga
och äro byggda. Filosofins huvuduppgift
blir från denna synpunkt vetenskaps- och
kulturkritik. Men även om vi ej kunna
gå förbi Kant, få vi, menar Norström,
ingalunda stanna vid Kant såsom vid filosofins
sista ord, vartill åtminstone i huvudsak
intet vore att tillägga, utan vi måste gå
vidare, fastän i den av Kant inslagna
riktningen. Det är detta Norström själv
behjärtat. Hela hans filosofi är ett storartat
och genialt försök att i kriticismens anda
och under levande känning med den
moderna vetenskapens och kulturens läge
uppvisa, att det av Kant, fastän mera i
förbigående, resta kravet på det praktiska —
av Norström fördjupat till det religiösa —
förnuftets primat verkligen slår till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
