Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Aforismer. Av Richard Hejll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visshet, att detta var din uppgift i livet:
att varda ett geni; att intet får avhålla
dig därifrån, varken din egen
klenmodighet eller filistrarnas dumma gyckel; att
denna inre förpliktelse måste omskapa
hela ditt liv, måste inrikta det efter en
helt annan måttstock än den vanliga, och
hur det så än må gå dig här i världen.
Då förstår du, att genialiteten icke är
något, som man eftersträvar eller
beundrar, utan den tyngsta börda, som kan
läggas på en människas skuldra, men en
börda, som måste bäras! —
Läraktighet. — »Att denna människa
då aldrig kan lära sig något, huru
mycket han än läser och skriver!» —
Nej, huru skulle han väl det kunna.
Endast den kan lära sig något, som redan
är något i sig själv. All verklig kunskap
är endast ett väckande av själens
slumrande krafter. Men därav följer, att de
allra flesta människor äro totalt oförmögna
att lära sig något, och att allt
upplysningsarbete i grunden är spilld möda.
Väl kunna de lära sig en hel massa
utantill, ofta nog med en förbluffande
virtuositet, men detta är ju icke verklig
kunskap. Sådan är endast förbehållen
genierna, d. v. s. de människor, vilka råkat i
tvedräkt med sig själva och blivit osäkra
på livet. Men något sådant kan det ju
icke vara tal om beträffande vanliga
människor. Om dessa överhuvud taget vilja
lära sig något, så blir det aldrig mera än
till en viss grad; snart nog ha de nått
den punkt i livskännedom, där de
befinna sig väl: då slå de sig till ro, stå
där och stampa hela sitt liv och tugga
ideligen, ideligen om det lilla, som de
en gång fått lära sig. Och detta
dårhusmässiga beteende kalla de så för
karaktärsfasthet...
Blindhetens orsaker. — Att
människorna verkligen kunna tro på sina ideal,
d. v. s. hålla dem för absolut riktiga,
och inbilla sig att de en gång skola
omfattas av alla människor — det beror,
tror jag, till ganska stor del på en trivial
men sorglustig omständighet, som tyckes
vara dem själva fullständigt omedveten.
Genom ett »naturligt urval» drivas
nämligen människor med samma intressen
och samma tänkesätt att sluta sig
samman i större eller mindre kretsar, vilka
inbördes ha föga eller intet med
varandra att göra. Varje människa har ju
sin umgängeskrets och sina vänner, och
hon väljer helt naturligt (och omedvetet)
dessa bland de människor, som tänka
ungefärligen lika med henne själv. Men
härigenom blir hon isolerad, avskild från
alla andra kretsar, från alla de otaliga
människor, vilka tänka och känna
himmelsvidt olika med henne själv. Hon bildar
sig sina föreställningar om dessa
människor i analogi med vad hon vet om
sina meningsfränder och får sålunda en
fullkomligt falsk föreställning om dessa
andra. Och genom det ständiga
umgänget med meningsfränderna
framsuggereras i hennes själ den dåraktiga
inbillningen, att de egna idealen, de egna
intressena och de egna tänkesätten lätt
nog kunna inympas på alla människor,
bara de påverkas på rätta sättet. Så
tror i själva verket varje människa, mer
eller mindre, och är lycklig i denna tro.
Men hon anar ej, att det gives otaliga
andra människotyper, så himmelsvidt olika
hennes egen typ, att de aldrig någonsin
skola kunna bringas att tänka och känna
som hon. Men detta vill hon icke ens
ägna en tanke åt, än mindre erkänna,
ty det skulle ju med ett slag förinta
hennes lilla tro och för evigt störa hennes
samvetsfrid och lugn.
Gud och människan. — Det måste
strängt, obevekligt fasthållas, att
gudsbegreppet intet annat är än en
föreställning, skapad av människan själv,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
