Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Aforismer. Av Richard Hejll - Våg och vind. Två oden från havet. Av Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framsprungen ur vissa hennes behov, icke
alltid ens de samma. Det är så med
alla människans begrepp, så även de
religiösa. Att förmena något annat, vore
att statuera det obegripliga, absurda, och
icke endast detta, utan det vore att
lösrycka det religiösa från människans
själsliv, göra det oberoende av alla hennes
övriga känslor, drifter, impulser, behov,
varigenom det ju bleve något fullkomligt
meningslöst och utan relation till den
levande verkligheten. —
Det absoluta. — Den väsentliga
kunskap, om vilken Kierkegaard talar, är
naturligtvis endast en existentiell kunskap,
en sådan som angår min existens, icke
en teoretisk. Detta har Höffding totalt
förbisett, emedan han är blind för det
existentiella. — Och en sådan kunskap
måste vara absolut, kan aldrig vara
relativ. Ty en människa kan omöjligt leva
och tro på det relativa, d. v. s. med den
hemliga baktanken, att min innersta
övertygelse måhända är grundfalsk och mitt
handlande en meningslöshet. Men visar
då eftertanken för henne, att hennes
övertygelse intet absolut värde har, så blir
den ju paradoxal. I all tro ligger en
motsägelse. All tro är sålunda
paradoxal. —
Det avgörande är emellertid detta, att
varje människa, i sitt handlande,
betraktar sin övertygelse såsom absolut sann.
Därifrån gives det intet undantag, även
den mest rotlöse och den värste
skeptiker gör så. Men i teorien är det
visserligen annorlunda!
Vidtuppstrålande våg,
lyftad av blå storm
ur djupens skymning!
Du, som bar
segelsvälld flotta
mot Kolchis kust,
du som speglade
ynglingasvärd
och unga hjälmvingar,
segerrikt rullande,
dig anropar
en senfödd man
ur årens mörker.
Bris och vinge
var vår ungdom.
Tyngd och töcken
blev vårt liv.
Men på din strand,
eviga hav,
offrar jag än
till unga gudar.
Gränser vika och vidgas.
Gränslöst
är livet:
ljusdrickande töcken,
som solsmultet lättar,
vingburen tyngd,
som svävar fri,
segerbön och segervilja.
Vidtuppstrålande våg,
jagad av gyllne storm,
hjälmspeglande,
skumpiskad!
Mäktar du än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
