Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Spelpartiet. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPELPARTIET
Av PER HALLSTRÖM
ID MIDTEN av förra
århundradet bodde i en av våra
östra kuststäder er. familj
Engzell. Som namnet antyder,
hade den genom ett prästerligt led sti.
git ur bondeklassen för så pass länge
sedan, att den liksom en springbrunn
hunnit dela sig i strålar, med olika
formförändringar av latinitet. På platsen i
fråga var den tillräckligt gammal att
inneha ett av de anseddaste rummen där.
Den företräddes nu av ägaren till ett
efter förhållandena betydande
handelshus med hustru och många barn.
Sönerna voro dels på egna fötter —
hemma och ute i världen — dels
studerade de och syntes blott till under
ferierna. Döttrarna hade gift sig i tur
och ordning, lugnt och förnöjt, utan att
svika någon rimlig förväntan på de
högtidligheter, vari för umgängeskretsen deras
tillvaro blommade och hade sin förnämsta
mening. Den yngsta blev ensam kvar och
fick därigenom ökat värde och betydenhet.
Hon hette Ami na, emedan
pietetsskulderna till förfäder och släkt vid
hen-es födelse voro ärligt betalda, och man
alltså kunde tillåta sig en romantisk
utsvävning. Som hon emellertid till
vardags kallades bara Mina, blev detta steg
skenbart betydelselöst — det var
ingenting »apart» med henne. Det skulle då
bestått i, att hon var vackrast i raden,
eller ansågs så, emedan de äldre i och
med äktenskapet liksom dragit sitt
kapital ur rörelsen och icke längre angingo
främmande ögon.
Därmed hur som helst, hon var
intagande nog och icke blott till det yttre.
Hon var glad och godhjärtad och
särskilt mjuk till lynnet, dels i egenskap
av den yngsta, som kände sin plats,
dels emedan hon alltid omgivits av blid
eftersommarluft i ett hem, där allt bjärt
eller skarpt hunnit mildras. Så tedde
hon sig lik det äpple, Sappho sjungit
om — det sista på trädets högsta gren,
det som ingen ännu nått — så lysande
och lockande rött och runt, som något
äpple kunde vara.
Hon var icke okunnig om det själv,
men tänkte icke mycket därpå. Det var
blott som det skulle, och förr än någon
visat min att öppna trädgårdsgrinden,
var det icke hennes sak att ge akt på
vandrares blickar och steg. Hon hade
annars haft tillfälle nog — i själva
Stockholm, där hon varit för att fullborda sin
uppfostran och, utan att alls imponeras
även lärt det man skickat henne för. Nu
var det lyckligt över, och nästa
angelägenhet var att giftas bort och bli
lycklig, ovisst med vem, men — så
hoppades hon — efter lagom tid att bli
riktigt förälskad först.
Hennes ljusa tillförsikt såg ut att bli
bekräftad på ett ännu stillare och
otvung-nare sätt, än hon tänkt.
En av bröderna kom till julhelgen
hemfarandes från Uppsala i sällskap med
en studiekamrat som på vägen blivit
hans äldsta och bästa vän, efter att
förut blott ha varit en bekantskap från
skoltiden. Som dennes färd var något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
